Varje gång en budget presenteras så följer debatten några väl intrampade spår:

Till att börja med kommer oppositionen naturligtvis att säga att det inte är tillräckligt, att regeringen tappat greppet och att det behövs maktskifte. Medan budgetmakarna kommer att förkunna att detta är vändpunkten i nationens utveckling, eller åtminstone strax innan vändpunkten (som kommer nästa eller nästnästa år).

Men oppositionen måste samtidigt som de dömer ut budgeten också konstatera att en del saker är bra. Men det kommer för sent – eller borde varit kraftfullare. Och regeringen svarar då att de tyvärr först måste betala av notan från den tid oppositionen hade makt innan de kan satsa fullt ut.

Oppositionen kommer också att tycka regeringen lägger för lite på vissa saker, att det duttas för mycket, och regeringen svarar med att de gör ”historiska satsningar”.

Sen kommer oppositionen framförallt att försöka förstärka fördomsfulla bilder av regeringens svagheter genom förstulna kommentarer, ibland av 
den låga karaktären att det får föras fram i den politiska undervegetationen.

Således kommer alltid en sosseregering att karaktäriseras som maktfullkomliga. Att regeringens budget inte vittnar om storslaget ledarskap utan njugg makthunger. Att regeringen inte vill folket väl utan bara bli omvalda.

Medan moderatledda regeringar kommer att framställas som fjäskande för de rika och välbeställda. Som bara vill bli omvalda....

Och om regeringen lägger skatt på spelkonsoller uppfattas som en eftergift till de  gröna khmererna. Eller att skatten på cykelreparationer sänks, dock ej cykelunderhåll, typiskt planekonomiskt finlir. Reparationer av läder (men inte gummiprodukter) blir också billigare. Är det Vänsterpartistiska förhandlingsframgångar?

En budget är full av sådana små markörer vars symboliska värde antingen retar gallfeber på några, eller gör andra saliga. Nålpengar för staten, men högoktanigt ute på fältet.

Så långt har diskussionen om budgeten följt det sedvanliga dramaturgiska schemat. Och den som letar i budgetdebatten hittar en intressant 
ideologisk synergi mellan blocken.

Ta det där med skattehöjningarna. En höjning av skatten för de rikaste med 70 spänn i månaden ger regeringen en miljard att göra något vettigare med än att låta redan välbeställda köpa tre påsar chips. Istället får barnfamiljerna pengar att köpa ett par gympaskor för.

Skattehöjningen beskrivs därför som en typisk Robin Hood-politik. Och de rödgröna kan åberopa att de gör skillnad.

Samtidigt ger detta  oppositionen möjlighet att stärka bilden av de rödgröna som konfiskatoriska och kleptokratiska, i full färd med att lägga sig till med de sista slantarna som medelklassen har. Runt hörnet väntar fondsocialism, systemskifte och någon slags vänsterpartistisk gulagvariant.

Den överdrivna bilden av skattehöjningens konsekvenser förstärks av att skattehöjningsentusiasterna inte förstår att skattebetalarna inte blir förbannade över de 70 kronorna, utan den totala skatteleveransen de förväntas leverera till en stat som inte klarar sina kärnuppgifter.

Vilket de borgerliga förmår att utnyttja i sin retorik.

Och mot detta står den omvända politiska pedagogiken, att många människor faktiskt tycker att de små gesterna faktiskt betyder något. Samt en ökad tvivel på att det borgerliga receptet för förändring – att satsningar inte får kosta staten något, mer än möjligtvis försvaret och polisen.

Det borgerliga tankestråket, att politisk framgång stimuleras främst av fiskal försiktighet, börjar till och med tappa styrka inom borgerligheten.

Dramatiken i denna dynamik begriper dock landets finansminister. Det alla budgetkritiker nämligen har missat är att denna budget vittnar om en finansminister som är stark och tydlig. Inga större eftergifter för populistiska satsningar. Men inte heller en överdriven försiktighet.

Det är en prestation att lägga en välbalanserad och lagom budget i dessa oroliga tider. Att stå upp för mellanmjölken i en tid som sjuder av populistiska giftblsndningar från höger, vänster och sociala medier.

Det ska vi vara glada för. Ty den här budgeten döljer en slags berättelse i de siffror och kolumner som finansminister Andersson levererat. Nämligen känslan av att Sverige sitter på en mullrande vulkan av en märklig kombination av folklig vrede och stora möjligheter – i huvudsak kopplat till flyktingfrågan.

Så här är det: Budgeten rymmer stora satsningar på kommunerna på 10 miljarder, pengar som ska användas ute i landet av dem som bäst känner till vad som behöver göras. Det är där som flyktingarnas kompetens kan tas tillvara. Och som byggandet ska ske, skolorna förbättras och välfärden levereras.

Men för det ska lyckas krävs extraordinära politiska lösningar, ett innovativt ledarskap som vågar utnyttjandet möjlighetens fönster som just nu står öppet.

Där ger inte budgeten mer än en smula hopp. Men inte oppositionens berättelse heller.

Sammanfattar vi det politiska läget ser vi ett Sverige som går rätt bra just nu. Satsningar görs. Men mörka moln syns i fjärran med en värld som styr mot konflikt, populism och nationalism. Den globala öppenheten som Sverige är så beroende av är hotat. Vi har en kvarts miljon flyktingar som nyss kommit till landet och en väljarkår som uppvisar oro över detta och en majoritet av befolkningen tycker att Sverige är på fel väg.

Och vare sig regering eller opposition verkar ha kommit ut ur den blockpolitiska strukturdumhet som den budgetpolitiska debatten vibrerar av. Kanske dags att ta det steget nu?