Foto: JANERIK HENRIKSSON / TT
Debattinlägg

”Hemmasittande ett uttryck av social anorexi”

Hemmasittare ·

”Vi skulle kunna kalla hemmasittandet för ett uttryck av social anorexi. En förvägran att inta det sociala livet på riktigt. Det kan ta sig uttryck som passiv aggressivitet som riktas inåt mot den egna personen, på ett självdestruktivt sätt”, skriver Marie Gladh och Krysmyntha Sjödin.

Om debattörerna

Marie Gladh
Fil mag specialpedagogik
Krysmyntha Sjödin
Leg psykoterapeut

Åsikterna i inlägget är debattörernas egna.

Gruppen unga som sitter hemma har vuxit det senaste decenniet och utvecklingen ser inte ut att mattas av.

En grupp hemmasittare, så kallade hikikomoris, blev kända efter härdsmältan i japanska Fukushima. Gruppen består främst av unga män som under ett helt liv blivit omhändertagna av sina föräldrar.

När olyckan inträffade fanns inte längre någon som kunde förse gruppen med mat. Männen drev ut på gatorna i jakt på mat, i katastrofens spår. Först då blev japanska myndigheter varse problemets omfattning.

I Japan finns uppskattningsvis en miljon hikikomoris.

I Sverige finns det fler unga hemmasittare än man skulle kunna tro. Skolverket rapporterade redan 2009 om 1 650 skolelever totalt i landet.

Räkna med att mörkertalet är stort då ungdomarna ”försvinner ur systemet” när de fyllt 18 år, så länge de försörjs av sina föräldrar.

Vi människor vill i våra hjärtan mycket sällan vara ensamma. Vi kan vara rädda eller tycka att olika sociala situationer är obehagliga, men i grunden vill vi inte bara vara ett ”själv”.

En ung människa som isolerar sig under lång tid drabbas av svåra konsekvenser både socialt, utvecklingspsykologiskt och kunskapsmässigt.

Vi skulle kunna kalla hemmasittandet för ett uttryck av social anorexi. En förvägran att inta det sociala livet på riktigt. Det kan ta sig uttryck som passiv aggressivitet som riktas inåt mot den egna personen, på ett självdestruktivt sätt.

Bryts inte isoleringen leder det på sikt till ett socialt handikapp som innebär gigantiska kostnader för samhället såväl ekonomiskt som humant.

Hemmasittande unga hamnar mellan stolar och förbises av de professionella från flera instanser på grund av brist på samverkande arbetssätt som fungerar.

Dessa ungdomar hamnar till slut, efter missad skolgång och social isolering, vanligtvis hos socialtjänsten. När de kommer så långt har de ofta redan missat flera år i grundskolan.

Vägen tillbaka kan kännas omöjlig och det finns en stor risk att insatserna som eventuellt sätts in är för kortsiktiga och knapphändiga för att kunna bryta isoleringen på hemmaplan.

Tiden går, de blir myndiga och vad händer sedan? Missad skolgång betraktas inte som en stor social fråga i Sverige idag. Problemet är att ingen äger problemet.

Vi menar att problemet med hemmasittande ungdomar är verkligt, nära – och akut.

De unga som inte vågar gå ut och vara delaktiga i samhället missar en utvecklingsfas som är svår, för att inte säga omöjlig, att ta igen.

Vilket ansvar tar vi för dessa våra unga och vems ansvar är det? Lyfter vi blicken skulle vi se att problemet uppträder över hela den västorienterade världen idag – så nära som i våra nordiska grannländer, men även längre bort, som de så kallade hikikomoris i Japan.

Utifrån väl beprövad erfarenhet menar vi, att det trots allt finns metoder och arbetssätt som gör skillnad och kan förändra tillvaron för hemmasittarna.

Men det som krävs är samverkan ”på golvet”, det vill säga på basplanet, mellan de yrkesgrupper som i sina respektive professioner möter dessa ungdomar.

Vi har goda erfarenheter av att det går att möta de unga i hemmet; i direktkontakt, men också via sociala medier och digitala hjälpmedel, och därifrån varsamt leda dem tillbaka till skolan.

Det fungerar inte att som BUP-mottagning enbart kunna erbjuda en enda behandlingsmetod eller att som skola enbart kunna erbjuda ett upplägg för undervisning.

Vi professionella måste kunna anpassa oss efter den som har behov – inte tvärtom. Vi menar att alla myndigheter på alla nivåer nu måste ta sitt ansvar.

Kunskapen om gruppen hemmasittare hos både politiker, myndigheter och föräldrar måste öka.

Vi vet att tidiga insatser gör skillnad, men när problemet är ett faktum måste vi hjälpa den unge att bryta mönster.

Tillsammans behöver vi arbeta för att gruppen hemmasittare i Sverige ska minska i stället för att öka.

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.