GAZAKONFLIKTEN De allra flesta israeler inser vad som behövs för en fredlig uppgörelse med palestinierna men Henning Mankell ger ytterligare en vinklad bild av hur Israel agerar när det kommer till Gaza. Jag tror på förnuft och ömsesidiga intressen. Gör Henning Mankell det? Det undrar Lisa Abramowicz, generalsekreterare för Svensk Israel-information.

Henning Mankell utnyttjar Israels vägran att förlänga byggstoppet på Västbanken till att göra ännu en framställning om Ship to Gaza-incidenten, trots att han skriver ”Jag behöver inte upprepa vad som hände natten till den sista maj.”

Därefter upprepar Mankell sin version av vad som hände som om det vore Sanningen och där alla fel som begicks tillskrivs Israel. Scenariot är följande: en grupp fredsvänner som bryr sig om Gazas civilbefolkning skulle åka till Gaza för att lämna över förnödenheter som israelerna nekar dem.  Endast icke-våldsmetoder skulle användas utifall att skeppen skulle bordas och ”inte en nagelfil” fanns ombord på de sex skeppen, har Mankell sagt. Detta stämde inte, som vi nu vet.

Mankell hänvisar också till FN:s utredning som bekräftar hans version av incidenten, men glömmer att skriva att detta var FN:s Råd för Mänskliga Rättigheter, UNHRC, en organisation som Ban Ki-Moon, FN:s generalsekreterare, och Kofi Annan har kritiserat för deras djupt obalanserade syn på Israel. I UNHRC ingår bl.a. sådana länder som Saudiarabien, Kina, Kuba, Ryssland och Libyen, länder som har det gemensamt att de får usla betyg på Freedom House rankning av världens länder. I den officiella FN-utredningen, som generalsekreterare Ban Ki-Moon utsett, ingår såväl Israel som Turkiet och de har ännu inte publicerat något resultat.

Israel har även gjort en egen utredning där det framgår att misstag begicks, bland annat vad gällde säkerhetsbedömningen av situationen på skeppen, inte minst på det turkiska skeppet Mavi Marmara, där nio personer dödades, åtta turkiska medborgare och en amerikansk. Att de israeliska soldaterna var i livsfara kan vem som helst se som tagit del av de bilder, israeliska, turkiska och andra som gjordes under den fatala natten mellan 31 maj och 1 juni.

BBC-dokumentären Death on the Med bekräftar också israelernas version av det prekära läget. Man behöver inte vara militärexpert för att gissa sig till vad som skulle hänt med de dussin israeliska soldater som bordade Mavi Marmara om de inte fått lov att använda sina handeldvapen (de vapen som syns på nedhissningarna i rep på däck är paintballgevär). De hade lynchats till döds av ett stort antal aktivister.

BBC påtalar också den turkiska islamistorganisationen IHH:s inflytande på Mavi Marmara, något som Mankell inte berör med ett ord. IHH är en organisation som uttrycker sympati för  Hamas och flera aktivister uttalade önskan om att få bli martyrer.

Antisemitiska sånger sjöngs innan skeppet lämnade hamn i Istanbul. Kaptenen på Mavi Marmara, Mehmet Tubal, försökte förgäves att övertala IHH-aktivisterna att inte använda våld mot de israeliska soldaterna. Han och besättningen t o m slängde deras metallrör och kedjor överbord. Tydligt var ändå aktivisternas avsikter.

Om man nu beaktar vad syftet var med Ship to Gaza, så var det inte i första hand att föra över förnödenheter till Gaza utan att bryta blockaden, något som framhållits av företrädare för Free Gaza Movement som Greta Berlin, där Ship to Gaza ingår.

Den last som tre av sex fartygen i Ship to Gaza hade med sig representerade mindre än vad Israel för över på någon dag till Gaza. Tre av skeppen innehöll endast aktivister. Dessutom var mycket i lasten rent skräp och enligt BBC-dokumentären var 2/3 av medicinen utgången.

Frågan om sjöblockaden mot Gaza är laglig enligt internationell rätt hänger på om Hamasregimen på Gaza och Israel befinner sig i ett krigstillstånd. Det verkar vara fallet med tanke på de raketattacker och svar på dessa som fortfarande sker. Då har Israel rätt att blockera sändningar sjövägen om humanitär hjälp kan föras in på andra sätt t.ex. landvägen. Det gäller även bordning av skepp på internationellt vatten som är på väg till ett blockerat område och som varnats ett flertal gånger av det blockerande landet. Se San Remo Manual on International Law Applicable to Conflicts at Sea. (länk nedan)

Free Gaza Movement ignorerade Israels upprepade erbjudanden om att ta in sin last landvägen via övergångarna mellan Gaza och Israel. Varför gjordes inte detta? Kanske det inte skulle ge samma mediegenomslag? FN, Röda Korset och andra hjälporganisationer för sedan länge över sina hjälpsändningar via gränsövergångarna mellan Israel och Gaza.

Mankell har under sommaren ”försökt läsa in historien grundligare än vad jag haft klart för mig tidigare”.  Utmärkt, för det behövs. Tyvärr ligger samma eländiga tal som Mankell höll förra året på Ship to Gazas hemsida, där han talar i ordalag som att ”judarna kom med blodiga ess” efter andra världskriget och underförstått tvingade igenom sin stat på världen. Likaså försvarade Mankell då självmordsbombningar som ”motstånd” fast han nyligen i en intervju i SvD säger att han gråter över dem. Mankell ogillar tanken på en tvåstatslösning och anser att Israel är en apartheidstat som ska ersättas av en stat med en arabisk majoritet där judarna kan får samma rättigheter. Mycket generöst! Det är en lösning som varken majoriteten av palestinier eller israeler önskar.

Vidare menar Mankell att man inte kan börja resonemanget om raketerna (Gazas mot södra Israel) utan vad som hände innan, i samband med utropandet av den israeliska staten 1948, alla påtvingade folkförflyttningar.  Visst kan dessa frågor diskuteras, men om man ser den fredliga utvecklingen på Västbanken och jämför med den mindre fredliga på Gaza kan man konstatera att historia inte är allt. Vilket är bra, eftersom historien inte är så svart-vit som Mankell antyder.

För ska man diskutera det måste man också se vad som hände direkt efter att FN med kvalificerad majoritet hade beslutat att dela det brittiska mandatet Palestina i två delar, en judisk och en arabisk, den 29 november 1947. Omedelbart därefter började ett krig mot den judiska befolkningen i Palestina utfört av irreguljära styrkor av palestinska araber, där syftet var helt klart. Det skulle inte bli någon judisk stat över huvud taget oavsett storlek och judarna skulle fördrivas eller dödas. Detta lyckades man inte med trots att sex arabstater senare deltog i kriget, en del före utropandet av staten Israel, andra direkt efter. Men på Västbanken, Gaza och östra Jerusalem fanns inte en enda jude kvar i januari 1949. Där kan man tala om etnisk rensning.

Till slut konstaterar jag att den katamaran som skickades till Gaza bestående av judiska aktivister inte nått Gaza utan bogserats till en israelisk hamn. De varor de hade med sig når säkert Gazaborna, som numera får i stort sett alla de konsumtionsvaror de behöver via de israeliska gränsövergångarna. Byggnadsmateriel också, om de är kopplade till FN- eller PA-projekt. Israel har ändrat sig där men inte Hamas. Deras inställning är oförändrad.

Mankell skriver till slut om byggstoppet för de israeliska bosättningarna på Västbanken. Han är kategorisk; USA och palestinierna kommer inte att lyckas. Kanske har Mankell rätt nu, men kommer han att ha det längre fram? När kongressvalen i USA är avslutade?

De allra flesta israeler inser vad som behövs för en fredlig uppgörelse med palestinierna och jag delar deras syn. Fortsatt utbyggnad på Västbanken av israeliska bosättningar är strategiskt kontraproduktivt och moraliskt fel. Dessutom konstaterar jag att palestiniernas president Mahmud Abbas är flexibel avseende gränsdragningen mellan Israel och Palestina. Den behöver inte följa 1949 års stilleståndslinjer strikt (det som brukar kallas 1967 års gränser eller Gröna Linjen) men palestinierna ska inte förlora några landområden utan att få motsvarande i utbyte av liknande kvalitet av israelisk mark. Detta synsätt ingick även i de s.k. Clintonparametrarna under Camp David år 2000 och 2001.

Jag tror även palestinierna vet vad som krävs av dem i form av erkännande, fred och säkerhet. Jag tror på förnuft och ömsesidiga intressen. Gör Henning Mankell det?