KUNGADEBATTEN Reaktionerna sedan kungen lät sig intervjuas av TT ser ut att forma sig ungefär som man kunde förutse. Dels har vi nyhetsjournalister med svagt källkritiskt sinne, dels journalister som ingenting hört, sett eller lärt utan bara mekaniskt upprepar sitt mantra: mer, mer, mer av kungens kommentarer. Och så har vi republikivrarna som med seismografisk känslighet reagerar mot minsta darrning på den kungliga manschetten i förhoppning om att få gensvar för sina skallande rop på abdikation. Det skriver tidigare riksdagsledamoten (M), Henrik S Järrel.
Reaktionerna och kommentarerna i närtid, sedan kungen lät sig intervjuas häromdagen av TT med anledning av böckerna ”Den motvillige monarken” (DMM) och ”Den svenska gudfadern”, ser ut att forma sig ungefär som man kunde förutse.
Dels har vi en del s k nyhetsjournalister med svagt källkritiskt sinne, i sammanhang som dessa inte sällan kombinerat med en illa dold negativ inställning till kungen, kungafamiljen och monarkin. Det är sådana som skriver böcker på gungfly av skvaller och rykten – även kolporterat av kriminella element av varierande rang – och som “beställsamt“ lånar sin hantlangarsjäl åt att ge innehållet i sådana böcker vidare spridning.
Dels har vi sådana s k nyhetsjournalister som ingenting hört, sett eller lärt – vill höra, se eller lära – utan som bara mekaniskt upprepar sitt mantra: mer, mer, mer av kungens kommentarer och förklaringar i en försåtlig förhoppning om att han ska snubbla på orden eller snärja in sig i en “argumentativ återvändsgränd”.
Dels har vi de mer eller mindre organiserade republikivrarna som i ”maskopi” med en del journalister ovan med seismografisk känslighet reagerar mot minsta lilla darrning på den privata, kungliga manschetten i förhoppning om att få gensvar för sina skallande rop på abdikation och bort med monarkin.
Dels har vi monarkister och rojalister samt en tilltagande skara ”neutrala” medborgare som med stigande förvåning och irritation noterar att kungens person synes förföljd.
Kungahuset ska granskas och statskicket debatteras i en demokrati. Men det vi bevittnar kan knappast kallas seriös granskning av statschefens utövning av sina ämbetsförpliktelser utan ett hudflängande av hans privata person och integritetssfär på ett så lösligt, simpelt, tarvligt, närgånget och insinuant sätt som ingen människa, inte ens en kung med ärvd tron, har skälig anledning att finna sig i. Även vår kung har faktiskt rätt till en privat integritetssfär,vilken han inte har skyldighet att vända ut och in på utan som bör respekteras.
Jag har svårt att frigöra mig från intrycket att kungen med intill visshet gränsande sannolikhet är utsatt för ett ”kampanjdrev” vars syfte är att skadeskjuta och misskreditera hans privata jag för att, om möjligt, söka bereda vägen för hans abdikation och monarkins avskaffande under devisen ”ju förr dess bättre”.
Lösryckt skvaller och obekräftade rykten från hans privatliv, insinuationer av slaget ”guilt by association”, anspelningar på hans dyslexi och blyghet m m är några av de verktyg som ingår i kampanjarsenalen. Ingen skulle givetvis vidgå att eller om det skulle röra sig om en kampanj, men det liknar onekligen i hög grad just en kampanj.
Man kan nämligen inte lägga kungen till last vad hans ungdomskompisar företar sig (så länge det inte handlar om försök, förberedelse, stämpling och medverkan till brott enligt 23 kap Brottsbalken) lika litet som man kan ställa drottningen till svars för vad hennes far gjort eller inte gjort innan hon kanske ens var född. Det är rättsligt orimligt.
Samma sak med den s k Bruneiaffären där man oskäligt gav kungen skulden för ett uttalande som byggde på felaktig bakgrundsinformation från UD. Så mycket tycks ändå olika regeringar ha lärt av den här historien – tillrättavisade av KU – att man numera alltid skickar med åtminstone ett statsråd vid utländska statsbesök vars skyldighet det är att svara på frågor om regeringens politik i olika avseenden. Det är visligen inte kungens sak.
Gemensamt för detta är dock att en del okunniga, okritiska och beställsamma journalister, påhejade av rabiata republikaner, med lätthet gör en höna av en fjäder eller, som jag brukar säga, blåser till storm i ett vattenglas.
Om medierna skulle intressera sig mera för vad statschefen och hans familj gör i sitt vardagsarbete, som faktiskt sker på svenska folkets vägnar och uppdrag, skulle en del tvivlare också få en sannare uppfattning om att det ingalunda rör sig om något latmansgöra och om hur det skattefinansierade anslaget till de Kungl. Hov- och Slottsstaterna disponeras.
Nå, nu något om efterdyningarna till skandalboken DMM.
Låt mig först konstatera att boken är ett rent kommersiellt spekulationsobjekt på delvis synnerligen bräcklig skvaller- och ryktesgrund. Så länge ingenting är bevisat får man givetvis också räkna med att inte bli tagen på fullt allvar. När man dessutom i vissa stycken stödjer sig på mer eller mindre tungt belastade kriminella personers uppgifter får man likaledes räkna med att trovärdigheten begränsas ytterligare.
Den som till äventyrs inbillar sig att boken är framtagen av ideellt och seriöst ”grävande” journalister, utan det ringaste vinningssyfte, bedrar sig gruvligen. Det var vad en av författarna indirekt ville påskina i en radiointervju för någon tid sedan endast för att i meningen därpå med illa dold förtjusning konstatera att boken till dess uppskattningsvis sålts i ca 80-90.000 ex. Det här är alltså ett affärsprojekt i förlagsbranschen som de flesta andra, låt vara i den snaskigt spekulativa genren.
Jag har blivit kontaktad av en frilansresearcher, Desirée Ahokas Schein, som menar sig i ”Granskningen av Den Motvillige Monarken 2011” genom bandade intervjuer och dokument kunna bevisa att en del av de påståenden som finns i boken, t ex att kungen och hans vänner skulle ha varit på Club Power i Stockholm och Club Carat i Bratislava, inte är sanna.
Det finns grund för att tillmäta hennes efterforskningar och kungens egna dementier högre trovärdighet än DMM:s författare.
Vad är det som f ö övertygar oss om att de pappersblad som f d nattklubbsägaren Mille Markovic står och bläddrar bland inför en TV4-reporter, omgivna av klorofyll, är oredigerade originalfotografier som obestridligen bevisar kungens och hans vänners närvaro i ”komprometterande” miljöer? Intet säger intet.
Är det inte tecken på att något måste ”städas undan” när kungens gamle kompis Anders Lettström bevisligen på band förhandlar med kriminella element om villkoren för ett friköpande av några fotografier? Det kan inte uteslutas men behöver ju inte nödvändigtvis bara anknyta till kungen. Har inte herrar Lettström, Philipsson och Lewenhaupt m fl i så fall också något namn och rykte att akta och försvara!? Eller anser de det redan vara kört kanske?
När det av de bandade samtalen mellan Lettström och Markovics mellanhand framgår att det i så fall skulle röra sig om miljonbelopp snarare än en spottstyver för att komma över bilderna inser man att de kriminella talangerna för utpressning vinkar i bakgrunden. Vad säger f ö att Lettström i så fall överhuvudtaget skulle fått alla ”komprometterande” fotografier och att de skulle vara a) tvättäkta, omanipulerade i original, b) inte kopierade, för att kunna användas i en framtid, c) och samtliga? Intet.
Lettström har gjort offentlig avbön och förhoppningsvis insett sitt ödesdigra misstag – kostbart på många håll och kanter!
För övrigt har jag en bestämd känsla av att det emellanåt förhållit sig så här: grabbgänget kring kungen från ungdomsdar och framåt har stundom tävlat inbördes om att stå närmast i gunst hos majestätet. Svunna tiders hovnarrar försökte genom diverse åmanden och krumbukter underhålla och uppmuntra de kungliga och deras hov. Våra dagars ”hovnarrar” har på grabbars vis i sin iver att hålla sin högvälborne kompis på gott humör, överraska och imponera på honom arrangerat diverse upptåg och ”practical jokes” på olika ställen samt städslat olika medverkande som kungen långt ifrån alltid haft den ringaste föraning eller förhandsinformation om. Han och Säpo-folket har helt enkelt ibland fått finna sig i att ”ha hamnat” i situationer och miljöer som de nöjeslystna lekkamraterna preparerat men som ibland varit mindre lyckade eller direkt olämpliga.
Men sådana eventuella klanterier från vänkretsen ska inte kungen vare sig behöva läggas till last, kommentera närmare eller än mindre behöva abdikera för. Och allra minst ska konungariket Sverige behöva vackla!