I dag har kung Carl XVI Gustaf suttit på Sveriges tron i 44 år och 223 dagar- längre än någon annan av Sveriges 69 regenter sedan år 970 då regentlängden inleddes.

Fram till i går hölls regeringsrekordet av Magnus Eriksson, barnbarn till Birger Jarl. Men den gode Magnus blev kung redan vid tre års ålder, Carl Gustaf var i alla fall tjugosju år då han tillträdde tronen.

Kung Carl Gustaf började sin bana i en brant uppförsbacke. Han var den yngste kungen i Europa, han säger själv att han varken kände sig mogen eller var färdigutbildad.

Han hade riksdagens majoritet emot sig.

Det blåste iskalla vänstervindar – Olof Palme utropade att ”vi är bara ett pennstreck från republiken.”

Det fanns inga tronarvingar, bara prins Bertil i reserven.

Den unge kungen hånades i media.

I dag nästan 45 år senare sitter Carl Gustaf stadigare än någonsin. Hans lugna hantering i rätt ögonblick av krisen i Svenska akademien, har gett honom förnyad respekt och visat att monarkin har även andra uppgifter än att klippa band och se glad ut.

Dessutom har han förnyat monarkin, mer än någon annan.

Hans föregångare tog bort prinstitlarna och slängde ut sönerna som gifte sig med icke- kungliga personer.

Carl Gustaf gjorde tvärtom. Genom att släppa in och upphöja sina barns icke-kungliga partners har den svenska monarkin nu tio personer i kö vid tronen.

Så många har de aldrig någonsin varit i historien.

Att Carl Gustaf nu för varje dag som går slår svenskt regentrekord samma år som ätten Bernadotte suttit 200 år på tronen, har vitaliserat både kungen och monarkin.

Erfarenheten har lärt oss att ju äldre kungarna Bernadotte har blivit, desto mer hyllade och respekterade har de varit. Så är det även med Carl XVI Gustaf.

Majoriteten av riksdagsmännen är fortfarande för republiken, men inget tungt politiskt parti vågar, av hänsyn till folkopinionen, ta upp denna fråga in dag.

De kunde ha gjort det 1973 – nu kommer det dröja minst 30 år innan någon vågar göra det igen.

Grattis Kungen!