Den 24 april är minnesdagen för 1900-talets första folkmord. Folkmordet som av assyrier kallas för Seyfo – svärdets år.

Förföljelser och massakrer, utförda av den dåvarande Osmanska staten, ledde till att omkring en miljon armenier och hundratusentals assyrier/syrianer/kaldéer och greker fick sätta livet till under åren 1915-1923. Det Osmanska riket tömdes i stort sett på sin kristna befolkning.

I dag, 102 år senare, förnekas ännu detta folkmord av den turkiska staten och historien återupprepar sig tragiskt nog tills den dag då vi tagit itu med den.

Syftet med folkmordet var att utplåna tre ursprungsbefolkningar: assyrier, greker och armenier på grund av deras religion och etnicitet men också för att man fruktade att dessa skulle alliera sig med västländerna och kräva sina egna självständiga stater.

Under folkmordsåren decimerades den assyriska befolkningen. Från att ha varit uppskattningsvis mellan 500.000 till 600.000 förlorade assyrierna omkring hälften av sin befolkning. Majoriteten av assyrierna kom dessutom att leva förskingrade och spridda, långt ifrån sina ursprungsområden i Turkiet.

Ända sedan folkmordet har den turkiska regeringen förnekat det och det kom även att ta lång tid för länder i Europa, däribland Sverige, att erkänna folkmordet på assyrierna och andra minoriteter.

Sveriges riksdag erkände folkmordet på assyrier/syrianer/kaldéer, armenier och pontiska greker 2010 men regeringen har ännu inte fastställt riksdagens erkännande.

Men varför är då ett erkännande av folkmordet så viktigt idag, 102 år efter att det ägt rum?

Det finns ett ordspråk som säger: ”Den som inte lär sig av historien är dömd att upprepa den”. Detta ordspråk är ett utmärkt exempel på varför historiens mörka vrår måste upp till ytan och varför vi måste ta itu med historiens värsta brott.

Utrotningen av minoritetsgrupper kom att repeteras några år senare, då rörde det sig om judar och romer under förintelsen.

Idag, när det passerat mer än hundra år sedan folkmordet på assyrierna, utsätts än en gång denna grupp för otaliga massakrer och förföljelser. Man tycker sig vilja tro att vi lärt oss något av historien men utan erkännanden och utan att frågan på allvar tas upp så upprepas samma blodiga misstag om och om igen.

Sedan IS intåg i Mosul har assyrier tvingats på flykt från sina hem. Assyrierna har besuttit dessa bosättningsområden i omkring 6.000 år och idag finns knappt denna ursprungsbefolkning kvar i sitt ursprungsland.

Endast för att de är av en annan etnicitet och för att de är kristna har de blivit tvungna att välja mellan konvertera, betala skatt eller dö. De flesta har istället valt att fly.

Många av dessa assyrier är ättlingar till dem som led under svärdets år 1915, i dag får de än en gång se sig svikna av omvärldens passivitet.

Inte förrän den dagen då Turkiet erkänner folkmordet och sonar för sina brott kan de lära av sina misstag och agera som en värdig medlem av världssamfundet. Detta behövs än mer idag, då samma nationalism visar sig inom den turkiska politiken som för över 100 år sedan.

Det är dessutom av stor vikt att Sverige och andra nationer som kämpar för mänskliga rättigheter och rättvisa tar initiativ i kampen för dessa miljontals folkmordsoffer. Inte bara för att ge dem det erkännande de förtjänar, utan mestadels för att vi ska kunna lära oss av det som gått fel till i historien så att vi kan rätta till framtida snedsteg.

Det har visat sig att historien är dömd att upprepa sig såvida vi inte lär av den. Låt oss erkänna folkmordet, låt oss lära av misstagen och låt oss på så sätt skapa bättre förutsättningar för vår nutid och framtid.

Ansvaret ligger inte endast på förövaren utan ansvaret är vårt allas att bära gemensamt. Som nationer och medborgare i denna värld och som jämlikar och kämpar för rättvisa och mänskliga rättigheter är det vår skyldighet att göra rätt för dem som utsatts för fel.

Det är vår skyldighet att erkänna folkmordet 1915 och folkmordet idag.