Att aktiv dödshjälp blir mer vanligt förekommande i samhället är inte ett argument mot eutanasi. Nya företeelser ökar alltid inledningsvis i takt med att fler upptäcker alternativet: samkönade äktenskap, borgerliga vigslar och firande av kanelbullens dag är bara några exempel. När allt kommer kring handlar frågan om precis det som Martin Nykvist inte vill att den ska handla om: nämligen huruvida sjukvården ska hjälpa lidande människor att avsluta sina liv på ett värdigt sätt, skriver Emma Wikberg.
De flesta av oss reflekterar ibland över livets slutskede. Och förmodligen hoppas vi alla att det ska bli så fritt som möjligt från smärta och lidande. Men vilka valmöjligheter ska finnas tillgängliga i de fall då lidandet känns så svårt att man önskar avsluta sitt liv innan man dör av naturlig orsak?
Ett alternativ som i dagsläget bara är tillgängligt i ett fåtal stater i världen, men som blir vanligare, är så kallad aktiv dödshjälp, eutanasi. Det innebär att en läkare på patientens egen begäran låter denne somna in genom att injicera höga doser av exempelvis morfin – samma behandling som man av humana (!) skäl ofta ger till svårt sjuka husdjur, med skillnaden att en människa har förmågan att efterfråga den själv.
I Sverige finns numera relativt starkt stöd för legalisering av eutanasi, men frågan är fortfarande kontroversiell och inbjuder till både logisk argumentation och analys av resultaten från andra länder.
I ett inlägg på SVT Debatt den 3 november tar teologen, läraren och prästkandidaten Martin Nykvist sig an frågan och presenterar slutsatsen att aktiv dödshjälp inte bör legaliseras i Sverige. Hans argument är dock alldeles för luddiga och svaga för att väga upp mot de fördelar som ett kontrollerat införande av eutanasi skulle innebära. Nykvist framför i huvudsak två skäl att motsätta sig legalisering av eutanasi i Sverige.
Det första skälet är att han anser det vara en ”oroväckande utveckling” att Vermont som fjärde stat i USA valt att tillåta aktiv dödshjälp, att kanske en majoritet av Sveriges befolkning tycker att eutanasi bör legaliseras även här, samt att antalet människor som i Nederländerna väljer att avsluta sina liv genom eutanasi ökar.
Nykvist må personligen tycka att det är oroväckande att aktiv dödshjälp blir mer vanligt förekommande och mer accepterad i samhället, men det är varken förvånande eller ett giltigt argument mot eutanasi – snarare tvärtom, kan man hävda.
Det är naturligt att nya företeelser inledningsvis ökar i frekvens, i takt med att fler upptäcker alternativet och acceptansen för företeelsen ökar i samhället. Det har tidigare gällt samkönade äktenskap och nyttjande av preventivmedel, såväl som kvinnor i akademin och prästyrket, borgerliga vigslar och firande av kanelbullens dag.
Att något blir mer vanligt förekommande gör det inte negativt eller skadligt per definition, såvida man inte ser grundläggande problem i förändring eller att människor gör livsval som inte stämmer överens med ens egna, etablerade preferenser. Den inställningen har kyrkliga företrädare tyvärr gjort sig skyldiga till då och då under historien (kanelbullens dag har undgått kritik, vad jag vet). Att ett fenomen ökar i frekvens innebär ofta att det efterfrågas och upplevs som positivt bidragande i tillvaron.
Nykvists andra argument handlar om svårigheten att avgöra om en uttalad önskan om aktiv dödshjälp ”är rotad i en persons innersta vilja”. Detta är en fråga som är värd att diskutera. Nykvist tycks dock glömma bort att samma svårighet återfinns i flera andra livsavgörande sammanhang, och att man där anser sig ha bra verktyg för att avgöra om en person är vid sina sinnens fulla bruk. Som exempel kan nämnas könsbyte, abort, sterilisering och avbrytande av livsuppehållande behandling.
Att till hundra procent säkerställa att patientens beslut är fattat i nyktert tillstånd och av egen fri vilja, snarare än av tvång eller upplevd förväntan, är i teorin alltid omöjligt. Men vi har läkare och psykologer som är utbildade för att utreda detta i varje enskilt fall – och i ovan nämnda exempel anser vi att det går att avgöra graden av tillförlitlighet i patientens önskan med så pass stor säkerhet, att risken för missbedömning inte motiverar ett förbud mot exempelvis abort. Detsamma borde gälla eutanasi.
Nykvist skriver avslutningsvis: ”I slutändan är eutanasi inte bara en fråga om en enskild persons önskan att avsluta sitt lidande, utan en fråga om hur ett samhälle värderar den största gåvan av alla – livet.” Formuleringen väcker obehag av två anledningar. För det första har liknande uttryck använts i kampen mot legalisering av såväl homosexualitet som abort och preventivmedel. (Till förmodad lättnad har dock ingen av dessa företeelser lett till människosläktets utplåning, lika lite som en legalisering av eutanasi lär orsaka apokalyptiska suicidvågor.)
För det andra framstår det som sannolikt att käckt prat om livet som ”den största gåvan av alla” upplevs som en klen tröst, om inte som ett direkt hån, av någon som på grund av svårt, obotligt lidande inte önskar leva längre.
I slutändan handlar frågan om precis det som Nykvist inte vill att den ska handla om, nämligen huruvida sjukvården ska hjälpa lidande människor att avsluta sina liv på ett värdigt sätt – under förutsättning att de själva ber om det, samt efter utredning av läkare och psykologer.
Vi har alla anledning att verka för en sjukvård som maximerar välmående och minimerar lidande, eftersom detta trots allt är grunden till det vi brukar kalla ett gott liv, inte bara liv.