Myndigheternas avsaknad av brottsofferperspektiv leder till haveri för utsattas rättigheter.
Granskningen av gränspolisens avvisningar av utsatta i prostitution, och synen på offer som kriminella, ger för handen att Sverige inte lever upp till sina internationella åtaganden.
Vi kräver bättring och enhetligt bemötande i linje med Europarådets konvention av bekämpande av människohandel.
Sverige har en hög svansföring gällande mänskliga rättigheter och jämställdhet. Sexköpslagen firar 20 år och vi påtalar ofta med stolthet hur långt vi kommit i bekämpningen av människohandel och vilken normerade effekt lagen haft på antalet sexköp i Sverige.
Den verklighet vi möter är dock en annan.
Bakom varje sexköp finns ett potentiellt människohandelsoffer, som i sin utsatta situation har ett antal lagstadgade rättigheter. Dessa rättigheter åsidosätts när ingripande myndigheter fokuserar på att få bort dem som utnyttjas, istället för dem som utnyttjar.
I århundraden har utsatta i prostitution och människohandel för sexuella ändamål föraktats och alltid varit samhällets mest marginaliserade och utstötta.
Gränspolisens arbetsmetoder, att stävja människohandeln genom att låsa in potentiella människohandelsoffer i förvar och sedan avvisa dem, är inte bara felaktigt och inhumant utan också ett konventionsbrytande – och något som inte överensstämmer med den feministiska syn vi har på mänskliga rättigheter.
Istället borde utsatta erbjudas rättigheter och skydd, som ger förutsättningar för bättre förundersökningar, åtal och domar. Vilket i sin tur leder till det vi eftersträvar – att de riktiga gärningsmännen straffas och inte offren.
För att få detta till stånd krävs det ändring. Utsatta måste få sin lagstadgade reflektionsperiod om uppehållstillstånd i minst 30 dagar, oberoende av om förundersökning inletts eller ej. De behöver också få tillgång till en trygg och säker bostad, nödvändig sjukvård och psykologiskt stöd, rätt till juridisk information gällande brottsprocess och rätten att söka asyl på nytt om ett återvändande innebär risk för re-traffickering eller annan skyddsgrundande behandling.
Idag är vår uppfattning att det främst är civilsamhället och engagerade advokater som realiserar större delar av detta.
Bland annat har civilsamhällets nationella stödprogram (som tillgodoser de 30 dagarnas reflektion) av Europarådets expertkommitté lyfts fram som en av Sveriges främsta framgångsfaktorer för förverkligandet av de utsattas rättigheter.
Dessvärre står detta stödprogram idag helt utan medel från ansvariga myndigheter.
Vi tycker att det dags för Sverige att visa handling och inte bara fina ord.
Vi ser behov av nya riktlinjer och rutiner gällande svenska myndigheternas ansvar, för att stärka brottsofferperspektivet och agera enligt Europarådets konvention om bekämpandet av människohandel, genom:
- Enhetligt bemötande och rättstillämpning vid myndighetsingripanden i kontakt med potentiella människohandelsoffer oavsett exploateringsform
- Utökad möjlighetför utsattas rätt till reflektionsperiod
- Medel till civilsamhällets nationella stödprogram för utsatta
- Omedelbar tillgång till specialiserade målsägandebiträden och offentliga biträden
Sammanfattningsvis kan man inte sopa de utsatta under mattan och tro att problemet försvinner, såsom gränspolisens agerar idag.
Det verkliga problemet är trots allt att det finns personer som cyniskt utnyttjar människor som slavar och det är just det som vi ska bekämpa.
Frågan är vem som bär det främsta ansvaret?
Allt för länge har civilsamhället varit den främsta aktören för detta, men nu är det upptill bevis för de brottsbekämpande myndigheterna och det politiska ledarskapet i Sveriges regering att visa reell handlingskraft!