Nu är rösterna i EU-valet räknade och resultatet är både glädjande och oroande. Europas nationalistiska partier fick viss medvind.
Tyvärr växer Ungerns Fidesz och Italiens Lega och i Frankrike blev Marine Le Pens Nationell samling större än Emmanuel Macrons En Marche!
Men glädjande nog blev inte landvinningarna så stora som många befarat – i flera länder gick de nationalistiska partierna tillbaka.
I Sverige ökade Sverigedemokraterna mest, men inte så mycket som förutspåtts.
Valets solklara vinnare är istället den svenska högern. Centerpartiet ökar näst mest och Moderaterna växte oväntat med nästan tre procentenheter och behåller sin plats som näst största parti.
Också Kristdemokraterna går framåt och Liberalerna klarade sig precis över spärren vilket nog var deras främsta förhoppning.
Samtidigt backar både Socialdemokraterna och framför allt Miljöpartiet som märkvärdigt nog inte lyckats fånga upp klimatfrågans uppgång.
Partiet tappar två mandat och hälften av sina röster jämfört med förra EU-valet. Vänsterpartiet ligger i princip oförändrat och Fi åker ur parlamentet.
Resultaten i EU-valet är inte bara viktiga för partiernas antal mandat, utan också för den psykologiska effekt det får i den nationella politiken.
Detta bådar alltså gott för de borgerliga partiernas självförtroende på hemmaplan.
Dessutom skrällde M genom att bli största parti bland förstagångsväljare, medan S hamnade på fjärde plats. Allianspartierna får 50 procent av rösterna i denna grupp, medan S, V och Fi tillsammans är ungefär lika stora som C.
Det är mardrömssiffror för vänstern.
Intressant är att de partier som förlorat mest i Sverige tillhör de partigrupper som vuxit i valet.
Liberalernas partigrupp ALDE, som även C tillhör, blir tredje största grupp. Det främsta skälet till ökningen är att Macrons parti En Marche! meddelat att det ansluter sig till gruppen. De gröna har också gått oväntat starkt framåt. Det innebär att de svenska förlorarna fortfarande kan visa sig vara vinnare, när politiken väl ska malas genom Europaparlamentets kvarnar.
M:s och KD:s grupp EPP gick däremot bakåt, liksom S grupp S&D. Det innebär att den traditionella ”storkoalitionen” inte längre har en majoritet av platserna i Europaparlamentet – och det nya landskapet är betydligt mer fragmenterat än tidigare.
Sannolikt betyder detta att de liberala och gröna partierna får avgörande vågmästarroller. Dessutom kommer enskilda parlamentariker i större utsträckning än tidigare att kunna få stort inflytande, framför allt om de lyckas förankra positioner i sina grupper och förhandla fram majoriteter för de frågor som de ansvarar för.
Det innebär också – glädjande nog – att de nationalistiska partierna troligen inte får ett så stort inflytande. De kommer inte prioriteras i försöken att bilda nya majoriteter och de har svårt att samarbeta med varandra eftersom de splittras inte minst i frågan om inställningen till Ryssland.
Det finns alltså såväl orosmoln som glädjeämnen i valresultatet. I Sverige står högern som vinnare och vänstern som förlorare. I Europa har liberaler och gröna vunnit mest. Och även om de nationalistiska krafterna växte sig starkare i EU, så bjöd stora delar av ländernas befolkning motstånd genom att rösta på mer frihetliga partier.
