Den hyllade tv-serien Homeland följs av en hel västvärld och åtminstone en president. Samtidigt bygger seriens dramaturgi på att befästa islamofobiska föreställningar. Det är problematiskt när SVT ger utrymme åt populärkultur som hyllar inskränkningar av mänskliga fri- och rättigheter, och skurkarnas ledmotiv är reciterade koranverser, skriver religionsforskaren Per-Erik Nilsson.
Den tredje säsongen av den amerikanska tv-serien Homeland har haft premiär på SVT. I Förenta staterna har serien vunnit flera prestigefyllda utmärkelser, bland annat Golden Globe för bästa tv-sända drama och för bästa kvinnliga huvudrollsinnehavare. Homeland har snabbt fått många fans. Den mest kända är tveklöst president Barack Obama.
Serien kan skrivas in i en rad populärkulturella uppgörelser med samtida politiska fiender till den självutnämnda fria världen. Ett exempel är den adrenalinstinna tv-serien 24 där Förenta staterna gång på gång räddas av anti-hjälten Jack Bauers sluga sinne och innovativa tortyrmetoder, metoder som kommit att influera den amerikanska militären.
Homeland är mer komplex än 24, menar skaparna av de båda serierna, Howard Gordon och Alex Gansa. New York Times hyllar den för att kritiskt belysa amerikansk imperialism och islamisk terrorism; skillnaden mellan 24 och Homeland är som skillnaden mellan Bush och Obama. Världen i Homeland är inte svart och vit; amerikanska militäraktioner kritiseras av huvudkaraktärer, CIA:s rasprofilering slår inte alltid rätt och alla muslimer är inte ondskefulla terrorister.
Men vad är egentligen den verkliga skillnaden mellan Bush och Obama i denna fråga? Många kritiker pekar på att Obama-administrationen näppeligen gjort ett avbrott i Bush-administrationens krigiska utrikespolitik, att det snarare handlar om en förändrad kontinuitet. Detta förefaller i alla händelser vara fallet i relationen 24 och Homeland.
Homeland har två huvudkaraktärer. Den bipolära och oberäkneliga CIA-agenten Carrie Mathison och den före detta marinkårssoldaten och numera islamistiske terroristen Nicholas Brody. Via sin tidigare identitet utgör Brody den perfekta infiltratören; en islamistisk terrorist med vit hy klädd i marinkårens uniform.
Mediaforskaren Emanuelle Wessels har föreslagit att relationen mellan Mathison och Brody är central för att kritiskt granska serien och den sorts politiska logik som genomsyrar den. Detta är inte är särskilt förvånande, men Wessels tillägger att det är först när tv-tittarens blick räknas in i analysen som seriens kärna blottläggs.
Genom vår allseende blick lär vi oss att:
● Brody har konverterat till islam och är i stånd att omvandla sin kropp till
sinnebilden för den islamistiske terroristens irrationella martyrskap.
● Brodys hat mot Förenta staterna är ett resultat av emotionell manipulering
av ärkeskurken och den högt uppsatta al-Qaida-ledaren Abu Nazir.
● Brodys emotionella manipulation får utlopp i islam och ett bombbälte.
● Brodys martyrskap föranleds av koranverser.
Islam och våld är återigen huvudmarkörer för fienden i ett storslaget amerikanskt drama där Brodys vithet snarare stärker föreställningen av islam som en särdeles våldsbejakande religion än bryter den.
I 24 var rollen som betraktare att aldrig riktigt veta sanningen, utan få den förklarad av hjälten Jack Bauers rationellt ultra-våldsamma handlingar och martyrskap. I Homeland kan vi bekräfta att CIA-agenten Mathison har rätt. Vi är storebrorsstaten. Vi kan läsa relationen mellan Brody och Mathison som en legitimering av den illiberala politiska ordning som etablerats i Förenta staterna och Europa. Mathisons djupt personliga och emotionella engagemang uppmanar oss alla att ta samma ansvar, att inte endast blunda för statsmaktens illiberala politiska praktiker, utan att bejaka dem, ta del i dem, kosta vad det kosta vill. Islamisten Brody är vad som händer om vi släpper garden.
Återigen sitter jag här i soffan och underhålls av detta föreställt tidlösa spektakel, det goda mot det onda, islam mot väst. Är det problematiskt? Ja. Kriget mot terrorismen har blivit en realitet vars legitimering bygger på en föreställning som delvis återreproduceras och upprätthålls via populärkulturella produktioner som just Homeland och 24.
Skulle kriget mot terrorismen ta slut utan dessa serier? Troligtvis inte. Däremot skulle förhoppningsvis ett led brytas i konstruktionen av den djupt problematiska och självgoda reflexen att i araben och muslimen se antitesen till den ”fria världen”.
Är jag den enda som är i stånd att komma till denna insikt. Självklart inte.
Borde SVT sluta sända Homeland? Kanske.
I alla händelser bör serier av detta slag omgärdas av diskussion och kritiska röster. Samtidigt ligger det något störande i att behöva sätta Homeland under kritisk lupp. Egentligen vill jag ju bara sitta där och underhållas.