Diskrimineringen av homo- och bisexuella blodgivare är både orättvis och livsfarlig.
Alldeles för ofta drabbas svenska blodbanker av blodbrist. Senast i maj i år gick organisationen Geblod ut och vädjade till blodgivare i Skåne, Uppsala, Göteborg och Stockholm att vända sig till nästa vårdcentral för att avhjälpa den akuta bristen.
Det är inte första gången de gör det, och det lär tyvärr inte vara den sista.
Samtidigt som sjukvården slår larm om blodbrist fortsätter vi att stänga dörren framför näsan på människor som gärna vill donera blod, enbart på grund av deras sexualitet. Det är fullständigt oacceptabelt.
En blodgivare som precis har träffat en ny sexpartner får av smittoskäl inte ge blod. Efter att tre månader har passerat är det fritt fram för bloddonation igen – ja, om du inte är en man som har sex med män, förstås.
Då gäller helt andra regler.
Män som har sex med män måste vänta tolv månader efter det senaste samlaget innan de får ge blod. Det gäller oavsett om de träffar en ny sexpartner eller om de lever i en fast relation.
Två män som lever i en långvarig sexuella relation måste alltså leva i celibat i ett helt år om någon av dem ska tillåtas donera blod.
Motiveringen till den stora skillnaden i karenstid är att andelen hiv-positiva är fler bland män som har sex med män än bland övriga befolkningen, samt att de löper större risk för blodsmitta.
Samtidigt är karenstiden för heterosexuella anpassad efter den tid det tar för dagens medicinska tester att detektera hiv-virus i blodet.
Förhoppningsvis är dessa tester så pass säkra att vården kan garantera att ingen som är hiv-positiv riskerar att sprida smittan vidare genom bloddonation.
Om så är fallet finns det ingen som helst anledning att diskriminera män som har sex med män och vill ge blod.
Är testen inte tillräckligt säkra måste karenstiden förlängas för alla blodgivare, för att garantera att svenska blodbanker är smittfria.
Det finns ingen logik i att män i samkönade relationer måste vänta i tolv månader efter samlag innan de får donera blod, oavsett hur länge relationen har pågått, medan heterosexuella personer i långvariga relationer får ge blod utan karenstid.
Detta är snarare ett uppenbart symptom på fördomarna som finns mot HBTQ+-personer.
Lagstiftningen kring blodgivare är en gammal och unken restprodukt från den beröringsskräck inför män som har sex med män, som uppstod i samband med AIDS-utbrotten på 80-talet.
Svensk lag ska inte baseras på fördomar utan på evidens, och därför kräver CUF att samma regler ska gälla för alla blodgivare oavsett sexualitet.
De riksdagspartier som menar allvar med sitt engagemang i HBTQ+-frågor borde omedelbart ta initiativ till en lagstiftning som behandlar alla blodgivare lika – det är både rättvist och livsviktigt.