TERRORDÅDEN I NORGE De omfattande förberedelserna, det tillrättalagda eftermälet, manifestet och den kyla gärningsmannen uppvisat bär alla terrorismens förtecken. Ändå rättade sig media och terrorexperter omgående och hävdade myten om den ensamme galningen så snart förövarens etnicitet, övertygelser och motiv stod klara. Den blonde galningen var inte längre någon terrorist, skriver människorättsaktivisten Amanda Brihed.

Händelserna i Norge är ofattbara och har skakat om en hel värld. Inte långt efter de första rapporterna var spekulationerna igång. Det är naturligt att fråga sig vad som hänt, vem som ligger bakom och varför. Men världens rekordsnabba dom riktades direkt och utan eftertanke mot extrema islamister. Dådet ansågs bära alla islamistiska förtecken. Självutnämnda terrorexperter uttalade sig raskt om typiskt tillvägagångssätt, trots att tidigare fall visar en variation som på inget vis ger stöd till slutsatsen.

Domen som raskt kablades ut över världen var inte baserad på kända fakta, utan på inrotade föreställningar om vem som enligt vår kulturella kontext och uppfattade kännedom om världen kan tänkas bruka våld överhuvudtaget. ”Ingen ickemuslimsk europé skulle göra detta”, tycks man ha tänkt. Därmed var saken biff. Terrorism tycks ha blivit synonymt med ”de andra”. Muslimerna.  Rapporterna från Utøya fick bilden att krackelera. Ändå dröjde insatserna för att stoppa det besinningslösa dödandet. Det stämde inte med den förväntade profilen. Dådet bröt mot de förutbestämda spelreglerna och kunde därför inte vara sant.

Vi glömde att världen inte är en patenterad universallösning. Att våld inte är one size fits all. Vi har tappat förmågan att se bortom det inlärda och en värld som socialiseras till att sluta tänka är en fara för oss alla. Vi tror oss veta, men utan att kunna underbygga.

Terrorism har många ansikten. Det de har gemensamt är förövarens vilja att med våld ingjuta skräck för att driva samhället i en viss riktning. De omfattande förberedelserna, det tillrättalagda eftermälet, manifestet och den kyla gärningsmannen uppvisat bär alla terrorismens förtecken. Ändå rättade sig media och terrorexperter omgående och hävdade myten om den ensamme galningen så snart förövarens etnicitet, övertygelser och motiv stod klara. Den blonde galningen var ingen terrorist. Varför?

På Kunskapens dag 2007 raljerade Fredrik Härén pedagogiskt över vår syn på omvärlden som outvecklade samhällen utan teknisk och intellektuell finess. Härén gav åtskilliga bevis för motsatsen, men fick kritik då han ansågs se ner på det västerländska samhället. Härén avslutade med att ifrågasätta idén om att ”vi lever i den bästa av världar”. Att hävda andras värde blir automatiskt ett hot mot oss. Vi är det enda, det finns bara plats för oss.

Däri ligger kärnan. Vi saknar kunskap om omvärlden, men också om oss själva. Vi har utsett våra fiender och idag är fienden muslim. Att fienden kan vare en av oss går inte att föreställa sig. Du ska inget annat hot uppleva än det populära. Vår egen mångtusenåriga tradition av våld och motsättningar är lika god grogrund för terrorism som någon annan. 1700-talets jakobiner utgör grunden för begreppet och många är erfarenheterna av europeisk terrorism därefter. Ändå talar vi inte om européer som terrorister. Okunskap, fördomar och blint hat är ett större hot än terrorismen i sig. Varken frihet, mänsklighet eller civilisation är ett nollsummespel. Inte heller hoten mot dem. Det borde inte heller vår självbild vara. Vi måste våga se att vi är del av samma värld, samma större arv och samma socialiserade idéer. Våld och terror har inga kulturella förbehåll. Vi är varken bättre eller sämre än vår nästa. Vi måste prata om självbilden, vår historia och oförmågan att hävda såväl vår egen förträfflighet som våra brister utan att för den skull hävda bilden av omvärlden som antites.