Debattinlägg

Huliganismen lockar identitetssökande och ensamma män

FOTBOLLSVÅLDET ·

Pontus Teiler om fotbollshuliganernas behov av gemenskap:

FOTBOLLSVÅLDET Vi lever i ett hårt samhälle med utslagning, isolering och arbetslöshet. Om allt annat i livet känns meningslöst kanske meningen skapas genom att slå någon annan på käften. 

Jag har skrivit ett examensarbete om svensk huligankultur och vad det är som gör att man blir fotbollshuligan. Efter helgens tragiska händelse i samband med den allsvenska premiären känns dessa frågor lika aktuella i dag, som de gjorde när jag försökte svara på dem för sju år sedan.

Vem och vilka är det som slåss och varför? Och hur ska vi kunna förstå våldet och hatet som finns hos vissa individer, och som tar sig uttryck på det hemska sätt som i Helsingborg i helgen?

För några år sedan intervjuade jag flera huliganer som är med i firmor. De pratade om ”kicken”, sammanhållningen, tillhörigheten och gemenskapen som finns i firman då de slåss tillsammans mot andra firmor, i förtid uppgjorda och organiserade ”matcher”.

Enligt de själva finns det inget som kan ersätta den känslan.

De försvarade också sitt agerande med att de enbart slåss med andra likasinnade och att ”de som är med i leken får leken tåla”.

Men var går gränsen? Och vem kontrollerar detta? Allmänheten finns ju på restaurangerna som stormas, gatorna, torgen, parkerna och på fotbollsarenorna där huliganerna drabbar samman.

De enda som egentligen kan svara på de här frågorna är de som själva deltar i huliganismen. Men jag själv tror att eftersom att våldet är en del av vårt samhälle, har fotbollen helt enkelt blivit en arena för att få utlopp för det – och då med möjligheten att kunna göra det anonymt, i en grupp.

De flesta av oss skulle ju inte stå ensamma och skrika könsord, eller att man hatar någon – men tillsammans med flera hundra andra så försvinner både personen och det man skriker i mängden.

Det blir då inte personen som individ som gör något, utan gruppen. Och om man dessutom bär känslan av att personligen slippa stå till svars för konsekvenserna, kan man gå hur långt som helst.

En av de jag intervjuade sa till exempel till mig att ”den enda gången man kan slå någon på käften utan att åka dit är ju i ett huliganslagsmål”.

Men samtidigt som gruppen tar bort känslan av individuellt ansvar, så skapar den en personlig känsla av grupptillhörighet. Alla vill vi tillhöra något och uppleva gemenskap.

En annan anledning till att huliganismen frodas tror jag är att vi lever i ett hårt klimat med arbetslöshet, utslagning, segregation och isolering, där vårt egenvärde och vår självbild många gånger sätts på prov.

Om man lägger ihop den frustration och hat som utanförskap kan skapa, med den gemenskap och sammanhållning som fotbollen kan erbjuda så ser vi varför många hittar dit.

Några av de firmamedlemmar jag intervjuade säger de att den optimala upplevelsen av sammanhållningen är när de står sida vid sida bredvid en ”broder” och slåss tillsammans mot andra. De beskriver det som en känsla av ”en för alla, alla för en”.

Jag kan förstå att det lockar ensamma män som söker tillhörighet och gemenskap. Det finns en sorts romantik kring det  hur sjukt det än kan låta. Men det borde kunna finnas någon annan arena där de skulle kunna uppleva samma sak.

Till exempel växer kampsport och MMA just nu i Sverige, och jag tänker att det skulle kunna vara en scen där folk kan slåss under kontrollerade former.

En annat alternativ, istället för att slå sönder gator och torg, är TFC, Team Fighting Championship, där firmor bjuds in för att slåss mot varandra. Men vad jag vet finns det inte i Sverige, utan har hittills bara anordnats i Riga.

Alla vill vi synas, få vara med och känna tillhörighet, uppleva gemenskap, få ett egenvärde.

Vi måste förstå att om allt annat i livet känns meningslöst kanske meningen skapas genom att slå någon annan på käften. Även om det bara är för att någon säger sig hålla på ett annat lag.

Diskutera med artikelförfattaren.

Pontus Teiler svarar på frågor i kommentarsfältet mellan klockan 13 och 14 i eftermiddag.

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.