• Viktigt meddelande:

    Kraftig rökutveckling från industribrand i Halmstad. Boende i närheten uppmanas att hålla sig inomhus och stänga ventilationen Läs mer

Foto: Privat/TT
Debattinlägg

”Hur kan ni påstå att vi är mer benägna att anmäla?”

Uppdaterad
Publicerad

”Sanningen är att vi har undanhållit statistiken tusentals och åter tusentals våldtäkter för att vi inte har tilltro till myndigheter och rättsstaten”, skriver debattörerna.

Om debattörerna

Lotten Sunna
#utanskyddsnät
Erica Lejonroos
#utanskyddsnät

Åsikterna i inlägget är debattörernas egna.

Nyligen konstaterade Brottsförebyggande rådet (Brå), i rapporten ”Våldtäkt från anmälan till dom”, att ungefär hälften av alla anmälda våldtäkter har begåtts mot särskilt utsatta grupper kvinnor.

Det kan exempelvis handla om missbruk, kognitiv funktionsnedsättning, ADHD, Aspergers eller svår ångest och självskadebeteenden.

Dessa särskilt utsatta flickor och kvinnor riskerar, i större utsträckning än andra, att hamna i situationer där de möter män som utsätter dem för sexuella övergrepp.

För vår grupp, med erfarenheter av åtskilliga våldtäkter, ofta grova och upprepade, var det inte ny information men vi ser positivt på att vår verklighet ges utrymme i rapporten.

Samtidigt som vi känner igen beskrivningarna finns det också delar av slutsatserna som vi starkt ifrågasätter.

Antaganden om varför dessa grupper är särskilt utsatta saknar källor och liknar rena gissningar. Bland annat skriver man att det inte kan uteslutas att överrepresentationen ”i viss utsträckning också skulle kunna bero på att kvinnor i sådana grupper har en högre anmälningsbenägenhet”.

Sedan uppropet #utanskyddsnät startade har vi samlat över 100 berättelser om våldtäkter, sexuella kränkningar och övergrepp i rättssak. Vi vet också att dessa berättelser bara är en droppe i havet.

Av berättelserna, som har skrivits helt fritt och utan anmaning, kan vi konstatera att 29 procent berättar om övergrepp innan 12 års ålder och 30 procent mellan 12–15 år. Ytterligare 19 procent beskriver övergrepp mellan 15–18.

Alltså beskriver 78 procent spontant övergrepp från barndomen. Vi kan dock anta att de verkliga siffrorna är långt värre, då ingen fråga om ålder har ställts.

Det blev också uppenbart att många blev brottsoffer redan som små barn och trots att vi inte hade någon skuld i brotten, är det vi som har fått bära straffet.

När vi en gång väl har gått sönder blir vi lätta offer för män som i mötet med sköra kvinnor beter sig som sexuella rovdjur.

Berättelserna beskriver dessutom ofta upprepade övergrepp från en eller flera förövare. Många beskriver att de hotats till livet i samband med övergreppen.

I Socialstyrelsens statistik över dödligt våld är kvinnor i missbruk för övrigt starkt överrepresenterade.

Om Brå också undersökte förövaren/förövarna vid dessa brott skulle de upptäcka att ett inte oansenligt antal av dessa är så kallade vanliga män – och inte män i missbruk och beroende.

En del är till och med poliser, väktare och behandlingspersonal.

Många i vår grupp uppger att de inte anmäler sexuella övergrepp eftersom de vet hur rättsprocesserna kan se ut och därför inte tror att de kan få upprättelse den vägen.

En anmälan riskerar istället att bli ytterligare ett övergrepp och ett nytt trauma. Många känner att de mötts av en attityd som bottnar i att vi får skylla oss själva.

Flera personer har erfarenhet av att anmäla utan att bli trodda eller hörda. Vi har åtskilliga beskrivningar av katastrofala förundersökningar, ofullständiga eller nedlagda utredningar, men också om friande domar där man som missbrukande kvinna inte har ansetts trovärdig.

Mot bakgrund av vår egen erfarenhet och kunskap menar vi därför att myndigheten är helt ute och cyklar när man påstår att vi skulle var mer benägna att anmäla våldtäkter än andra kvinnor.

Sanningen är att vi har undanhållit statistiken tusentals och åter tusentals våldtäkter för att vi inte har tilltro till myndigheter och rättsstaten.

Vi ser också fördelar med att det nu finns färska siffror på hur bedrövligt det är och beslutsfattare kan väl inte fortsätta blunda för vår verklighet – eller?

Brå skriver själv i rapporten att ”förhoppningen är att den ska vara till nytta både för rättsväsendet och för andra som är engagerade i frågan vad rättsväsendet kan göra för att våldtäktsutsatta ska få upprättelse och möjlighet till läkning.”

Politiker och beslutsfattare behöver ta till sig informationen och agera.

För inte kan väl jämställdhetsminister Åsa Lindhagen (MP), socialminister Lena Hallengren (S) eller justitieminister Morgan Johansson (S) anse att det är acceptabelt att endast 5 av 100 anmälda våldtäkter resulterat i en fällande dom?

Eller att minst hälften av dem begås mot särskilt utsatta flickor och kvinnor?

Lotten Sunna, #utanskyddsnät

Erica Lejonroos, #utanskyddsnät

Birgitta Johnsson, #utanskyddsnät

Jessica Hilwëyn, #utanskyddsnät

Christina Paulsrud, #utanskyddsnät

Charlotte Hederén, #utanskyddsnät

Lisa Thunberg, #utanskyddsnät

#utanskyddsnät

Visa

Utan skyddsnät är ett nätverk bestående av 535 flickor, kvinnor och transpersoner med erfarenhet av drogberoende, kriminalitet och/eller prostitution.

Bildades hösten 2017 som ett av uppropen inom #metoo.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.