Det är en vanlig uppfattning att barn aldrig skulle ljuga om övergrepp. I verkligheten förekommer det att påhittade övergrepp används för att vinna vårdnadstvister. I Sverige hamnar oskuldspresumtionen på undantag, och den som en gång har pekats ut som skyldig till sexuella övergrepp får ofta leva med stämpeln hela livet. Det skriver utredaren och författaren Thérèse Juel inför kvällens Uppdrag Granskning.

”Barn ljuger aldrig om övergrepp” sade en professor i straffrätt härom året, på ett seminarium om bevisvärdering i sexualbrottmål. Vi var dock flera åhörare på seminariet som hade andra erfarenheter från brottmålsprocesser och vårdnadstvister, till exempel fall där det klart har framgått vid granskning att barn hade kommit med osanningar.

Men professorn var säker på sin sak och ville inte diskutera vidare.

Brottsrubriceringen våldtäkt är laddad – för politiker, i medier och i folkmun. Det finns åsikter om att det väcks för få åtal, att för många våldtäktsmän går fria och att mörkertalet är alltför stort. Dessvärre tycks den andra sidan – rättssäkerheten för den som blir misstänkt eller senare åtalad – hamna i skymundan. Det behandlas som ett betydligt mindre intressant ämne, trots att rättstryggheten och rättssäkerheten bör ha lika stort värde i ett land som vill utge sig för att ha en fungerande rättsapparat.

När en misstanke infinner sig om att ett barn blir utsatt för någon form av sexuellt övergrepp ställs genast tjänstemän inom polis, åklagare och socialtjänst inför en svår balansgång. Alla vill väl men välviljan kan leda barnets till sämsta – som att förlora en förälder.

I Sverige tillämpar vi Europakonventionen, vilket innebär man är oskyldig fram till den dag en rättslig prövning visar på motsatsen. När hänsyn ska tas till både ”barnets bästa” och oskuldspresumtionen glöms tyvärr oskuldspresumtionen ofta bort. Saklighet och kontrollerbara uppgifter som kan stärka att den utpekade, misstänkta föräldern inte har gjort det som barnet säger, får mindre tyngd än indikationer som pekar på motsatsen. Inte helt sällan smyger sig även uttrycket ”ingen rök utan eld” in.

För den utpekade och misstänkta föräldern finns sedan skuldstämpeln kvar för mycket lång tid fram över, kanske för alltid. Så skedde för den pappa som trots att han hade blivit friad av hovrätten fick sin egen trappuppgång och närliggande grannportar fullklistrade med affischer med texten ”Här bor det en pedofil”.

Hur ska man som förälder kunna försvara sig om man är oskyldig till en anklagelse som det egna barnet har berättat? När man inte kan ge några utförliga svar på de frågor man får, för att händelsen aldrig har ägt rum, och fåordigheten vänds emot en som ett bekräftande på att man inte vill berätta.

Något svar finns tyvärr inte, men att ogrundade anklagelser om incest förekommer i vårdnadstvister borde i sig vara varnande. Det ”barnet berättar” – eller vad den andra föräldern säger – bör tas med försiktighet. Att det torde vara ett vanligt förekommande problem blev för några år sedan uppmärksammat i en dom från hovrätten för Skåne och Blekinge.

Där konstateras att om misstanke om incest framkommer under en pågående vårdnadstvist ska incestmisstanken tas med viss försiktighet.