EU-KRIS Den uteblivna folkomröstningen i Grekland förra veckan vittnar om EU:s demokratiska underskott. Och det demokratiska underskottet inom EU är också noga uttänkt politisk strategi. När Jean Monnet för sextio år sedan formulerade idén till det som skulle bli EU, var det folkviljan han fruktade mest. Men i längden kommer inte Europas allt mera välutbildade medborgare att tolerera en sådan arrogans, som uttrycks genom det demokratiska underskottet. Det menar demokratiforskaren Leif Lewin.
Det demokratiska underskottet inom EU framställs ofta som ett misstag eller en parodi på folkstyrelse. När irländarna till exempel satte sig på tvären härom året gentemot ett förslag om fortsatt integration, fick folket rösta igen eftersom det röstat fel. När den politiska krisen i Grekland kulminerade förra veckan, använde statsministern folkomröstningen som ett hot i det parlamentariska spelet och tog tillbaka det efter bara några dagar till förmån för nya uppgörelser inom ledarskiktet.
Men det demokratiska underskottet är inget misstag. Det är en noga uttänkt politisk strategi. När Jean Monnet för sextio år sedan formulerade idén till det som skulle bli EU, var det folkviljan han fruktade mest.
Den hade lett till krig och elände. Men folket omhuldade också nationalstatsidén. Om man nu efter två förhärjande världskrig skulle förhindra ett tredje, som många då ansåg stå för dörren, gällde det att kringgå nationalismen. Resultatet blev en medvetet oklar konstitution för den nya unionen, som gjorde att de styrande inte skulle tillsättas eller bli ansvariga inför väljarna utan bara indirekt, via de fördragslutande parternas regeringar. Ändå skulle kol och stål, krigets resurser, undandras nationalstaterna och övervakas av en övernationell myndighet.
När det som skulle bli EU i mitten av åttiotalet omvandlades från en fredsorganisation, eftersom freden nu ansågs säkrad i vår del av världen, till en sammanslutning för att främja ekonomisk välfärd, var det åter folkviljan som var det största hotet. Det gällde att konstruera en sådan ordning, att politikerna ”isolerades från inflationsdrivande väljare och intressegrupper”, skrev Giandomenico Majone. Europeiska Centralbanken, dit makten över penningpolitiken delegerades ”oåterkalleligt”, borde vara modellen också för annan politik.
Men i längden kommer inte Europas allt mera välutbildade medborgare att tolerera en sådan arrogans, som uttrycks genom det demokratiska underskottet. EU kan inte fortsätta med en integration ”i smyg”. Som Christopher Lord skriver går det i framtiden inte att ha en ”demokrati utan ett folk”. På kort sikt ser det visserligen mörkt ut: euroländerna tycks komma att ställas under förmyndarskap, det tyska finansdepartementet verkar axla rollen som europeisk superregering. Men i ett längre perspektiv kan en bättre politik, d v s en ordning utan lögner och korruption, bara uppnås genom folkligt ansvarsutkrävande.
Monnets metod har varit framgångsrik. Under kriser och tillfälliga bakslag har den europeiska integrationen ständigt startat om på nytt och riktningen har hela tiden varit densamma.
Den nuvarande krisen ställer dock frågan om tiden nu inte är mogen för att avveckla denna metod och införa tranparens och öppenhet. De europeiska väljarna har tröttnat på det slutna rummets politik.