Vänster, journalisten Elin Dunås, höger, Nour El Refai är aktuell med SVT-serien ”Landet lyckopiller”. Foto: Claudio Bresciani/TT
Debattinlägg

”Landet lyckopiller beskriver antidepressiva alltför positivt”

Publicerad

”Jag menar att felet är att låta en person som själv är beroende av antidepressiva sedan mer än tio år och inte kan sluta, göra ett program i ämnet och ge sken av att det är en oberoende granskning. Skulle SVT låta Alexander Bard göra en serie om cannabis – som ju propagerar för att det skall vara lagligt att röka cannabis”, skriver debattören.

Om debattören

Elin Dunås
Frilansjournalist

Åsikterna i inlägget är debattörens egna.

Jag har med stigande förvåning sett serien Landet Lyckopiller som finns på SVT Play sedan 27 november.

Vi får följa skådespelaren och komikern Nour El Refai, som jag för övrigt beundrar och uppskattar, då hon försöker ta reda på varför en miljon svenskar tar antidepressiva mediciner.

Jag vill börja med att understryka att jag inte är emot antidepressiva, det jag är emot är hur de framställs i Landet Lyckopiller.

Nästan hela serien ägnas åt att tala om fördelarna; visst får en försiktig kritik framkomma men mer i förbigående och det positiva budskapet får alltid sista ordet.

Varför blir det så?

Jag menar att felet är att låta en person som själv är beroende av antidepressiva sedan mer än tio år och inte kan sluta, göra ett program i ämnet och ge sken av att det är en oberoende granskning. Skulle SVT låta Alexander Bard göra en serie om cannabis – som ju propagerar för att det skall vara lagligt att röka cannabis.

I serien pratar Nour med flera som säger att de inte skulle klara sig utan medicinen, en del har försökt sluta men då mått så dåligt att de börjat igen. Vi får höra om personer som brutit medicineringen och då ganska omgående tagit livet av sig.

Varför inte intervjua någon som faktiskt lyckats sluta om hur den upplevde medicineringen?

Frågan kunde ha ställts till mannen som blivit av med sin depression genom att flytta till Italien, men det görs inte.

Jag har personligen pratat med flera som tycker att de under medicineringen ”var som zombies”, ”känslomässigt stympade” eller ”avtrubbade”. Och helt nyligen berättade en person med panikångest att hen på egen hand slutat med SSRI men att vårdcentralen krävde medicinering för att erbjuda fortsatt terapi.

Resultat: personen tvingas ljuga.

I serien ägnas ett par minuter åt detta, via psykiatern Åsa Nilsonne som menar att många som slutat känner att ”det är som att vakna, man hittar något man glömt att man saknade”.

Vilket Nour efteråt kommenterar: ”Jag saknar inte min ångest i alla fall.

Nour säger i serien att hon inte har några biverkningar men biverkningar förekommer och är vanliga, det står till och med i FASS.

Känslan av avstängdhet finns inte med, kanske är det för subtilt, men viktuppgång, illamående och problem med tänderna, minskad sexlust och svårigheter att få orgasm.

Varför nämns inte dessa?

Det är också känt att självmordsrisken ökar den första tiden med SSRI om personen varit deprimerad, något en studie publicerad i juni i år också visar.

Att träning hjälper mot depression är inte heller något som understryks, trots att det visas av flera studier.

Istället får en personlig tränare, som väl kan antas tala i egen sak, säga att ”träning och samtalsterapi kanske räcker”.

Helhetsbilden är att antidepressiva är nödvändiga för att klara depression, om än inte hela lösningen. ”Jag står på maxdos av min antidepressiva medicin, ändå mår jag inte bra,” som Nour säger redan i första avsnittet.

Jag hoppas att de som ser programmet kan ”läsa mellan raderna” och inse att antidepressiva inte är någon lösning. Livet och hur vi mår är ingen enkel sak, och det finns ingen quick-fix.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.