Vårt samhälle glider isär. Urbanisering, internet-jättar som individualiserar information och populism slår sönder den demokratiska gemenskap som borde känneteckna varje utvecklat samhälle. Framtidsutsikterna skiljer sig radikalt åt beroende på var man bor.
Samhällskontraktet innebär att medborgare ger bort viss frihet och att staten ger trygghet och hjälp tillbaka.
Att ha olika syn på samhällskontraktet är inget nytt och diskuteras flitigt. Men nu ökar kraven samtidigt som lusten att bidra verkar minska.
Rättigheterna är närmast obegränsade och skyldigheterna få.
Utvärderingar styr, inte nyfikenheten inför att erövra det nya. Vi har blivit fegare och väljer ofta att inte lämna komfortzonen. Sociala medier och normen om det lyckade livet bidrar genom ängsliga jämförelser.
Vad händer då med entreprenörskap och innovation?
Ängsligheten märks i att otryggheten ökar mer än antalet brott. Och den märks också i en smal åsiktskorridor.
Politiker frågar ängsligt vad väljarna vill ha men utmanas inte av de ängsliga journalister och mediehus som är pressade av minskade upplagor.
Istället fångar apokalyptiska rubriker vår uppmärksamhet och gör oss än mer ängsliga. Pushnotiser, dygnet runt, kommer även från tråden i bostadsområdet: en man i luvtröja, det måste vara en spanare. Många vaknar och ringer polisen – är inbrott på gång?
Vi klickar på hälften av de allt fler pushnotiser vi får – och vi gillar dem.
Ängsliga företag erbjuder lång bytesrätt och generöst med kompensation vid fel. Förskolor ger föräldrar och barn vad de vill ha. Myndigheter tävlar om bästa service. Hotell anställer medarbetare som bara arbetar med kundsynpunkter.
Alla är kunder och har rätt att ställa krav. Men den som tar emot alla synpunkter och klagomål är också en person – som i sin tur har synpunkter på hur andra sköter sina jobb.
Höga krav från många håll gör det svårt att driva småskaliga verksamheter. Stora, internationella kedjor som styrs av standardisering och har kundenkäter som kontrollsystem tar över.
Medarbetares egna initiativ motarbetas, tilliten undermineras och yrkesstoltheten minskar. Nästan alla yrken har fått lägre status. Detta trots att det länge varit känt bland forskare att kundenkäter får kunder att bli mindre nöjda, eftersom de uppmärksammas på brister.
I det gamla, kollektivistiska samhället bidrog Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och ATP till trygga medborgare. Butiken, hantverkaren och politikern gjorde sitt bästa. Yrkeskunskaperna respekterades, utan kundenkäter.
Den politiska populismen har starka inslag av nostalgi men varken den eller etablerade politiker kommer med visioner om framtidens samhälle.
Medborgarna längtar då tillbaka till en tid som verkade tryggare, enklare och mer livsbejakande. Kanske är populismen rentav demokratisk, som Nils Lundgren menar i GP.
Den visar i alla fall att politiker borde vara lite mindre ängsliga för annars hittar folkviljan andra sätt att ta sig fram på.
Ska vi fortsätta avfärda dessa mekanismer och fortsätta ställa orimliga krav på andra men ha massor rättigheter själva?
Politiker till exempel. Ska de få jobba någorlunda ifred under mandatperioden eller motvilligt ha medborgardialog kring varje liten fråga? De flesta politiker är faktiskt hyggliga människor som gör ett bra jobb för sina väljare, sin stad och sitt land.
Lösningen är inte fler myndigheter, kvalitetsprogram och reklamationsdiskar – utan mer tillit. Med tillit följer ansvar och meningsfullhet i arbetet. Vi ska kunna komma med synpunkter, men på ett måttfullt och nyanserat sätt.
Låt proffsen vara proffs. Då kommer yrkesstolthet, välmående och en tro på att andra faktiskt är bra på det de gör – och ur det föds en tro på den egna förmågan.
Här har vi alla ett ansvar. Utgå från att andra kan sitt jobb, lita på skolan och vården och tänk på den som finns på andra sidan – fotbollstränaren, sjuksköterskan eller flygvärdinnan. Då kan samhällskontraktet långsamt återupprättas.
Hur ser politiker, valåret 2018, på denna utveckling?