För första gången någonsin har en amerikansk president mött en nordkoreansk ledare.

En unik kombination av omständigheter har lett till en otippad öppning i det dödläge som karakteriserat Nordkoreas relationer till omvärlden under mer än ett decennium.

Den viktigaste omständigheten heter Donald Trump, en amerikansk president som i de flesta avseenden bryter mot de normer som förknippas med ledarskapet av en stormakt.

Trumps förenklade retorik matchar den nordkoreanska, och han har utan att blinka släppt huvudlinjen i amerikansk Nordkoreapolitik sedan kärnvapenkonfrontationen återupptogs av Nordkorea år 2002 – man belönar inte dåligt uppförande.

Mot alla odds har Nordkorea på kort tid erbjudits de två saker som stått högst på deras internationella önskelista: ett fredsavtal som ersättning för det vapenstillestånd som gällt i 65 år, och normaliserade relationer med USA vilket Nordkorea betraktar som en nödvändig motvikt mot ett alltför starkt beroende av Kina.

I förlängningen hägrar upphävda ekonomiska sanktioner och därmed nya möjligheter för Nordkorea att stärka en ekonomi som är körd i botten – vilket i sig hotar regimens auktoritet.

Ett toppmöte hölls i Panmunjom den 27 april mellan Sydkoreas president Moon Jae-in och Kim Jong-un. Där utfärdades en gemensam deklaration som ställer i utsikt bland annat ett fredsavtal, en icke-aggressionspakt och militära förtroendeskapande åtgärder.

Nu har även mötet i Singapore ägt rum.

Donald Trump har smickrat den unge Kim Jong-un och ett gemensamt uttalande som ställer i utsikt normaliserade relationer mellan USA och Nordkorea har överenskommits.

Nordkorea återbekräftar också sin utfästelse från Panmunjom att arbeta för en denuklearisering av den koreanska halvön.

Omnämnandet i Singapore-deklarationen av sökandet efter kvarlevorna av stupade och saknade amerikanska soldater från Koreakriget kan tyckas en aning udda.

Men ett sådant program pågick under många år mellan amerikansk och nordkoreansk militär fram till mitten av 2000-talet då Bush-administrationen i USA stängde ner det.

Nordkorea såg det programmet, som omfattade ett direkt samarbete mellan amerikansk och nordkoreansk militär inne i Nordkorea, som en viktig förtroendeskapande åtgärd.

Om de senaste månadernas dramatiska och hoppfulla utveckling verkligen leder till ett slut på Nordkoreas nukleära ambitioner och landets ekonomiska och politiska närmande till det internationella samfundet återstår att se.

Vilka är frågetecknen?

Kim Jong-un beskrivs allmänt som en envåldshärskare, men är i själva verket en del av ett kollektivt ledarskap där konservativa krafter driver linjen att Nordkoreas politiska system inte kan överleva utan att landet förblir isolerat från omvärlden.

Den nukleära konfrontationen har varit de konservativas starkaste kort eftersom den praktiskt taget garanterar den eftersträvade isoleringen.

Kim Jong-uns aktier har säkerligen stärkts av de två toppmötena, men är han stark nog att driva landet i en ny riktning där fred och ekonomiska förbättringar blir den nya garantin för systemets överlevnad i modifierad form?

Hans far Kim Jong-il försökte åstadkomma just en sådan kursändring 2002 genom långtgående ekonomiska reformer. Men efter ett par år rullades reformerna tillbaka, och ’ordningen’ återställdes.

Sydkoreas president Moon Jae-in, som svarade för initiativet med ett fredsavtal, har också ett skeptiskt politisk etablissemang att hantera.

Vägen till ett fredsavtal går över en serie noggrant utformade och sekventierade steg som måste överenskommas inte bara nationellt i Sydkorea och med Nordkorea, utan även med USA som är Sydkoreas viktigaste militära allierade och säkerhetsgarant.

USA i sin tur är beroende av att arbetet med ett fredsavtal ligger i fas med de egna ansträngningarna att med Nordkorea staka ut en färdplan mot denuklearisering, eftersom ett fredsavtal förblir ett av de viktigaste incitamenten för Nordkorea att avstå ifrån kärnvapen.

Panmunjom-deklarationen lägger betoningen på denukleariseringen som en inter-koreansk angelägenhet, vilket ger Nordkorea en utgångspunkt att spela ut USA mot Sydkorea.

Ett spel som Nordkorea visade sig kunna driva mycket skickligt under de tidigare sexpartssamtalen.

Nära koordinering kommer att behövas mellan Sydkorea och ett USA vars president visat sig mer begiven på solo-utspel än samarbete.

Samtidigt behöver Kim Jong-un snabbt kunna visa upp positiva resultat för Nordkorea för att kunna fortsätta på den inslagna vägen.

Om han verkligen ser det som en väg att slå in på, och inte bara som ett sätt att uppnå kortsiktiga fördelar för att stärka den etaberade ordningen i sitt land.

Många frågetecken framöver, således.

Men det skeende som världen nu bevittnar bekräftar värdet av att kunna ta det första steget i ett annars låst politiskt läge, och styrkan i ett okonventionellt beteende som bryter mot etablerade politiska spelregler när det råkar passa sig.

Ibland kan det löna sig att ta första steget.