Den antiislamska Muhammedfilmen är bara en förevändning för attackerna mot amerikanska beskickningar i Egypten, Libyen och Jemen. Den verkliga orsaken är en djup ilska mot den politik som USA historiskt fört i regionen. Samtidigt utnyttjar salafister och andra extremister läget för egna syften, skriver Nathalie Besèr.
Protestvågen mot Muhammedfilmen sprider sig över Arabvärlden. Först Egypten, sedan Libyen och nu till Jemen. Miljoner tweets och mängder av diskussioner på Facebook. Samtidigt tätnar mystiken kring vem som ligger bakom den rätt undermåliga trailern som ligger ute på Youtube. Men det är av mindre betydelse, elden har redan spritt sig och får ny näring av unga upprörda och förorättade känslor.
Mordet på USA:s ambassadör Christopher Stevens är fyllt av symbolik. Den 11 september, för alltid inskrivet i våra medvetanden, Benghazi, vaggan för den Libyska frihetskampen och den nyvalde presidentens hemstad.
Det är nu lite över en månad sedan jag satt mitt i natten och pratade med Tarik i Benghazi. Ekonomen, entreprenören och vännen Tarik. Sedan några timmar också presidentson. Han beskrev en nattlig varm bris från Medelhavet och verandan han satt på. Men också svårigheterna med att bygga demokrati i Libyen. En säkerhetsapparat som inte fungerar och ett uråldrigt klansystem. Jag fick starka bilder, trots att samtalet skedde via Skype.
Hans pappa som varit Ghaddaffis främsta fiende sedan början av 80-talet och som överlevt tre mordförsök. En pappa som hela tiden betonat vikten av religiös tolerans som en bas för demokrati. Kanske som en reaktion mot Ghadaffieran, då inga åsiktsskiljaktigheter tilläts.
Libyen förvånade alla genom att genomföra ett val där de liberala krafterna segrade. På ytan var Libyen det land som hade störst förutsättningar att bli islamistiskt. Istället blev valresultatet något som liberala krafter i Egypten och Tunisien bara kunde drömma om.
Varför?, frågade jag Tarik. Därför att Libyen är för viktigt ekonomiskt för att tillåtas bli islamistiskt, svarade han. Men också för att islamisterna inte lyckades bygga koalitioner och för att de inte hade de institutioner som behövdes.
De extrema islamisterna, salafisterna, blev lämnade utanför. De senaste veckorna har dessa grupper i Libyen utfört flera attacker mot religiösa byggnader. De var också över hundra salafister som samlats utanför konsulatet i Benghazi. Tungt beväpnade. Säkerhetsstyrkorna lyckades inte hålla dem borta, trots att beskickningen hade högsta beredskap. Det tyder på ett stort säkerhetsvakuum i Libyen.
Christopher Stevens kvävdes till döds. Det är inte säkert att han var måltavlan. Stevens som sågs som en vän av Libyen och som varit USA:s representant och förhandlade med den libyska exilregeringen som hade sin bas i just, Benghazi. Stevens blev den första amerikanska ambassadör som dödats sedan 1979, då Adolf Dubs kidnappades och dödades i Kabul.
I Libyen har tusentals tagit avstånd från dådet och protesterat, i demonstrationer och på internet. Och presidenten har bett USA och hela världen om ursäkt.
I Egypten har det regerande muslimska brödraskapet inte agerat lika hårt mot de antiamerikanska protester som pågått i Kairo. Till skillnad från Libyen har presidenten Morsi idag relativt bra kontroll över säkerhetstjänsten och skulle lätt kunna stoppa demonstrationer och protester av det här slaget. Istället bad han folk att protestera, men fredligt.
Det finns en stark misstro i hela arabvärlden mot USA. Den försvinner inte över en natt. Under decennier har USA stöttat flera av de värsta diktatorerna militärt och ekonomiskt. Den eventuellt nya rollen som folkets beskyddare kommer att ta lång tid att få folk att vänja sig vid.
En antiislamsk youtubetrailer är en förevändning – inte en orsak – till protesterna. Det kunde varit något helt annat. Ilskan mot USA, även i Libyen som är arabvärldens mest proamerikanska land, ligger hela tiden under ytan. Och i hela arabvärlden försöker salafister och andra extrema element att fylla vakuumet efter raserade system och ett frånvarande internationellt samfund.
Ingen trodde att demokratibygge i ett land som Libyen skulle vara enkelt. Precis som i Tunisien och i Egypten finns många hinder. I fallet Libyen kompliceras strävandena av regionalism, stampolitik och ett uråldrigt klansystem – kryddat av förorättade salafister på stark frammarsch, Arga och missnöjda med utgången av de demokratiska valen.