Ny statistik från Socialstyrelsen visar att allt fler barn och unga vuxna lider av psykisk ohälsa. Psykisk ohälsa hos barn i åldern 10-17 år har ökat med över 100 procent på tio år. För unga vuxna, 18-24 år, är ökningen närmare 70 procent. Det är framförallt depressioner och ångestsymtom som bidragit till den stora ökningen.
Även Uppsala stundentkår presenterade nyligen en rapport som visar en oerhört oroande utveckling. Studenter mår sämre i dag än för fem år sedan. Och värst är det för de kvinnliga studenterna.
I mitt arbete som journalist och föreläsare möter jag ungdomar som mår dåligt. De tappar bort sig själva så tidigt, ibland när de bara är sju-åtta år. De tror att det är fel på dem, bara för att de är annorlunda, för att de inte kan prestera eller leva upp till allas förväntningar. Stressen och ångesten växer för varje dag.
När man frågar dem vad de skulle behöva från vuxenvärlden så är det så lite:
- Att någon lyssnar
- Att de vuxna är tillgängliga (läs: stänger av mobilen).
- Att de får prata om psykisk ohälsa i skolan. Helst redan på mellanstadiet, men absolut senast på högstadiet.
Vuxna i skolan och på högskolor är rädda att trigga igång något. Men fakta är att de redan har den psykiska ohälsan runt sig, eller i sig. En av fyra ungdomar mellan 16-24 uppger i undersökningar att de upplever så svår psykisk ohälsa att det känns ohanterbart.
Var fjärde ungdom.
De tre där emellan har en kompis eller anhörig som mår sådär ångestladdat dåligt ibland. Det är nästan ännu värre. För vad gör man om man upptäcker att en kompis har ätstörningar?
Vad gör man om en kompis får panikångestattacker?
Vad gör man om man har en mamma som har så svår social fobi att hon knappt vågar gå till affären, än mindre klarar av att ha ett jobb eller komma på föräldramöten?
Vad gör jag om jag själv känner mig deprimerad och kanske inte vill leva längre?
Det här är frågor som våra högstadieelever grubblar över varenda dag. Året runt. Utan att någon lyssnar eller frågar hur de mår.
”Den enda gången någon frågade hur jag mådde var när mina föräldrar skilde sig. Alltså, jag älskar båda mina föräldrar, men det var nog den enda gången jag mådde bra, för de blev mycket lyckligare sedan”, säger Johanna Hennberg som blev mobbad för sina fobier och sin ångest genom hela skolan.
Först när hon var 25 år fick hon veta att hon har Aspergers och ADHD. Hon känner sådan lättnad över att äntligen veta varför hon var annorlunda.
I dag använder hon sina egna erfarenheter till att åka runt i skolor och föreläser för att ingen ska behöva ha det som hon. Ingen ska behöva gå igenom hela skolan utan att någon pratar om psykisk ohälsa. Och eleverna jublar. Lärarna jublar. Johanna är så makalöst bra och rolig. Hon lär oss massor, varenda dag.
Johanna är en av ambassadörerna för riksorganisationen Hjärnkoll Ung. Hon samarbetar också med ett NSPH-projekt som heter Växa och må bra. Det bygger på att ungdomarna själva får vara med och bestämma och påverka förändringar i skolan, inom vården eller andra verksamheter.
Växa och må bra-informationen borde vara obligatoriskt material att använda sig av i skolan för att prata om psykisk ohälsa. Varje vecka, varenda termin, från mellanstadiet och uppåt.
Det är egentligen inte märkligare än att vi har idrott och hälsa, slöjd och hemkunskap.
Vi kan väl göra det enkelt för alla genom att lägga in det som en fast punkt i skolschemat och rätt och slätt kalla det för Självkunskap.