Svensk sjukvård befinner sig i en djup kris. Jag kallar det ”sjukhussjuka”.
Runt om i landet ringer varningsklockor om permanenta överbeläggningar, fulla akutmottagningar, höga sjukskrivningstal och kraftigt växande vårdköer.
Vad beror denna infekterade sjukhussjuka på? Det korta svaret är att den har orsakats av en snedfördelning av sjukvårdens resurser.
Idag läggs endast 17 procent av resurserna på vårdcentralerna. Detta rimmar illa med vårdcentralernas funktion som första linjens sjukvård och gör att många patienter söker sig till sjukhusvården, vilket skapar en ond cirkel med långa köer och skyhöga kostnader.
En mer rimlig nivå för primärvården är 25 procent av sjukvårdens totala resurser som i våra nordiska grannländer.
Flera partier har idag insett att primärvården behöver byggas ut och politiker från vänster till höger försöker övertrumfa varandra med olika satsningar. Det är naturligtvis bra att fler, så här i elfte timmen, börjar inse situationens allvar.
Men innan man kommer med olika detaljplaner och miljardlöften borde läkarbristen lösas. Förlängda öppettider och förbättrad service på vårdcentralerna vore naturligtvis önskvärt, men hur ska det gå till om det inte finns läkare?
Enligt Läkarförbundet saknas idag 1 400 läkare i allmänmedicin för att riksdagens mål om en primärvårdsläkare per 1 500 invånare ska vara uppfyllt. Det innebär att nästan var tredje svensk saknar en fast läkarkontakt.
Jag har ett förslag för att lösa grundproblemet. Förslaget har två delar och utgår från rapporten ”Effektiv vård” som regeringens särskilda utredare tagit fram.
För det första bör Sverige införa ett fastläkarsystem tillsammans med 300 nya utbildningsplatser för allmänläkare årligen.
Ett sådant system skulle lösa läkarbristen på fem års sikt och kan med fördel utformas efter modellerna i Norge eller Danmark. Båda dessa nordiska grannar ger varje medborgare rätt att bli listad hos en namngiven ”husläkare”.
Danmark och Norge har högre andel allmänläkare och resurser i primärvården än Sverige har. Sammantaget skapar fastläkarsystemet och den högre läkartätheten på vårdcentralerna en bättre kontinuitet och ökad tillit mellan vårdgivare och vårdtagare.
För det andra behöver vi en mer enhetlig och nationellt samstämmig primärvård.
De stora skillnaderna i hur vårdgarantin uppfylls beror till stor del på bristfällig koordinering mellan regioner och landsting.Detta är kostsamt.
En vårdlösning som är framgångsrik i Västergötland kommer i de flesta fall vara framgångsrik även i Skåne. Men med dagens uppdelade primärvårdssystem är det stor risk att varje enskilt landsting försöker uppfinna hjulet på nytt.
Dessutom försvårar uppdelningen för vårdkoncerner som vill verka över landstingsgränser.
Den svenska sjukhussjukan är allvarlig, men kan botas innan den blir kronisk. Då krävs dock mer än den symboliska smärtlindring som regeringen erbjuder.
Jag föreslår istället ett fastläkarsystem med fler läkare och ett mer jämlikt primärvårdssystem som gör att patienternas hemadress inte avgör väntetiden för ett vårdbesök. Om Norge och Danmark kan klara detta så kan vi i Sverige också göra det.