Den pågående debatten om ett eventuellt förbud av religiösa friskolor är välbehövlig, och berör en del av ett större samhällsproblem där barn etiketteras som religiösa och där det inte tas hänsyn till att barn är barn.
Att påtvinga ett barn en viss religion är ett brott mot FN:s barnkonvention.
Därför är det märkligt att vissa friskoleförespråkare hävdar att ett förbud strider mot Europakonventionen och allas rätt att utöva sin religion. Detta argument utgår från vuxnas rättigheter medan barnperspektivet ignoreras.
Här intar Humanisterna en viktig roll, då de konsekvent betonar barnets rättigheter (se exempelvis Emilia Ericson med flera ”Humanisterna tar barns religionsfrihet på allvar”, SvD 28/4 2015, samt Ulf Gustafsson och Patrik Lindenfors, ”Skolan bör vara fri från ensidig religiös påverkan”, SvD 14/3 2018).
Själv växte jag upp inom Jehovas vittnen och tvingades följa olika tros- och levnadsregler som jag aldrig valt själv.
Av omgivningen betraktades jag från barnsben som ett självvalt Jehovas vittne, som om alltsammans var mina egna åsikter och trosuppfattningar.
Som tur var gick jag aldrig i någon religiös friskola.
Dock uppmanades jag att berätta för skolkamrater och lärare om olika saker ”jag”/vi trodde på, och varför jag inte deltog i någon högtid överhuvudtaget – födelsedagar, jul och nyår, påsk, valborgsmässoafton, nationaldag, midsommar, Alla Hjärtans Dag, mors dag eller fars dag, med mera.
Jag följde också med och knackade dörr och predikade ”de goda nyheterna”.
Jag fick stå till svars för en livsåskådning jag varken förstod mig på eller valt, och omgivningen tycktes inte inse att jag var ett barn.
Det bjöds frikostigt på hånfullheter och glåpord, men det var ingen som på allvar och utan ironi frågade hur jag egentligen hade det.
Dessvärre finns det ett ökande antal barn och unga i dagens Sverige som växer upp i strängt religiösa miljöer och som hamnar i en dubbelt utsatt position.
Vad gör samhället för att hjälpa våra unga som befinner sig i fundamentalistiska riskzoner, och därmed också förebygga religiös extremism och hämndattacker som alltför långt gånget utanförskap kan resultera i ?
En viktig början är att förbjuda de religiösa friskolorna.
Då kan ingen tvingas dit av sina föräldrar utan får i den skattefinansierade och obligatoriska skolverksamheten möta människor med olika livsperspektiv och synsätt.
Utöver ett friskoleförbud måste samhället dock vidta ytterligare åtgärder så att alla barn och unga behandlas som egna individer med mänskliga rättigheter, separat från föräldrarnas religionstillhörighet.
Inget barn ska pådyvlas en religion, utan måste själv få välja vad hen vill tro eller inte tro på.
Ett nästa steg skulle därför kunna vara att införa en myndighetsålder för eventuell religionstillhörighet, ungefär som vi får ta körkort, handla på Systembolaget eller gifta oss först vid en viss ålder.
På motsvarande sätt får en bli medlem i den sekularistiska föreningen Humanisterna först vid 16 års ålder.
Det skulle ingalunda innebära att föräldrar förbjuds uppfostra sina barn eller inte får berätta om sin religiösa övertygelse och ta med barnen till kyrko-, moské- eller synagogbesök, eller hinduiska eller buddhistiska tempel.
Det skulle bara vara ett sätt att säkerställa att barn inte behöver axla ett tungt religionsansvar och ta ställning i komplexa trosfrågor som inget barn kan eller ska göra.