Civilminister Ardalan Shekarabi (S) samlar spelbolagen för att be dem ta eget ansvar. Samtidigt toppas nyheterna med inslag om att spelbolag som portats i Norge fått fritt fram i Sverige.
När matchfixning på allvar uppmärksammades i början 2010-talet var svenska idrottsrörelsen nyvaken. Vi hade hört om uppgjorda matcher i länder långt från den svenska folkrörelsen.
Spel på barn, spel på gärdsgårdsserier, spel på om någon skulle skada sin motståndare. De utländska spelbolagens fantasi visste inga gränser.
Teknikutvecklingen hade sprungit ifrån den svenska spelregleringen.
Då – hösten 2015 – välkomnade jag att civilminister Ardalan Shekarabi tillsatte en utredning för att omreglera spelmarknaden. Staten skulle ta tillbaka kontrollen över spelmarknaden.
När sedan lagstiftningen nu omsätts i verklighet har det blivit det en besvikelse. Spelinspektionen har haft ont om tid och resurser.
Myndigheten hävdar att det inte finns stöd i lagstiftningen att begränsa spelutbudet. Övergångsregeringen hösten 2018 gav inga politiska signaler att täppa till hålen.
Som ett kosläpp om våren rusade spelbolagen ut på den svenska marknaden utan några hämningar när den nya lagstiftningen började gälla 1 januari 2019.
Vart är vi på väg? Det är naivt att hoppas på att spelbolagen själva ska ta ansvar – vi har inte tid att begå det misstaget.
* Civilminister Ardalan Shekarabi måste under våren 2019 skärpa förordningen och ge tydliga direktiv till Spelmyndigheten.
Annars är jag rädd att det år 2022 är den här vardagen vi lever i:
Jag hänger min kavaj över stolsryggen i en av förhandlingssalarna i Stockholms tingsrätt. Jag stänger av ljudet på mobilen som visar 17 maj 2022.
När jag låter blicken svepa över det fåtal som har samlats önskar jag att civilminister Ardalan Shekarabi satt bredvid mig för att se konsekvenserna av spellagstiftningen han drev igenom 2018.
På de anklagades bänk sitter tre till synes oberörda unga män. Bakom dem sitter deras kompisar. Deras obekymrade samtal visar att de är övertygade om rättegångens utgång.
En av dem tittar oavbrutet på föräldrarna till målsägande på andra sidan mittgången. De sitter tysta intill varandra, händerna är sammanflätade som för att ge varandra stöd.
Jag har sett det förr. De grovt kriminellas kroppsspråk och våldskapital som skrämmer. Att de kunnat skriva in matchfixning till sin intäktskatalog under narkotika, penningtvätt och utpressning gör mig rasande.
Den matchfixning som från början handlade främst om fotboll, spred sig till andra större idrotterna. Polismyndighetens högar av misstankar om matchfixning växte snabbare än den hann lägga ner utredningarna.
Mot slutet av 2021 brast det sista halmstrået. Spelmyndighetens utlovade föreskrifter som skulle lösa problemet blev en tummetott. De tydliga resultaten från forskningen vägde lätt mot den naiva tron på spelbolagens självreglering.
Tennisspelaren Daniel Windahl som 2018 berättade att han slutade på grund av hot från matchfixare var bara den första i raden.
Den 23-årige killen som sitter i förhandlingssalen i Stockholms tingsrätt några meter ifrån mig lär inte vara den sista.
Han hamnade i klorna på de yrkeskriminella efter att gått med på att ta en utvisning i andra halvlek i en betydelselös match i slutet av säsongen. Det var inte ens 100 personer som såg matchen.
När han inte ville fortsätta med matchfixningen kom hoten snabbt. Han slutade spela fotboll, men hoten fortsatte. Han gick till polisen, men hoten fortsatte.
Trots hans vittnesmål kommer det troligen att bli en friande dom. Jag tittar på hans krumma rygg och ihopsjunkna axlar.
Men här och nu, 15 februari 2019, finns fortfarande möjligheter och hopp. Låt oss inte hamna med en tummetott av föreskrifter.
Civilminister Ardalan Shekarabi se till att skärpa förordningen och ge tydliga direktiv till Spelmyndigheten.
Gör verkstad av ditt löfte från valrörelsen 2018 – att röka ut matchfixning.