Höger, författaren och journalisten Dan Larsson, vänster: interiör från LKAB:s gruva i Malmberget. Foto: Dan Larsson, privat, Carl-Johan Utsi / TT
Debattinlägg

”Ingen malmbergare vill egentligen flytta”

Publicerad

”Malmberget försvinner. Ingen verkar bry sig i riket Sverige. Allt fokus ligger på flytten av Kiruna centrum, som i jämförelse med hur Malmberget drabbas är en fjärt i världsrymden”, skriver debattören.

Om debattören

Dan Larsson
Journalist och malmbergare

Åsikterna i inlägget är debattörens egna.

”Malmberget i mitt hjärta.”

Så lät det för 30-40 år sedan, nu är det en grop som dominerar och förstör. Den äter upp mitt Malmberget med som mest drygt 10 000 invånare.

Snart finns inget kvar.

Jo, annat än de strandsatta. Fortsatt boende i lägenheter centralt; och de på östra sidan, delar av bostadsområdet Kilen som finns kvar och i husen på Malmsta, byggda på femtiotalet för LKABs anställda.

De på östra sidan måste nästan åka fem kilometer till Gällivare för att få någon service. De kan inte åka direkt till Malmbergets centrum, det som finns kvar; en grop hundra meter djup och kilometer i omfång hindrar dem.

Samhällsservice finns inte för tusentals som fortfarande bor kvar. Ingenting, inte en mataffär, smaka på det ni i tätorterna.

Och det tar år innan de får nya boenden. De ”gynnade”, ingen malmbergare vill egentligen flytta, har fått nya hus uppe på lågfjället Dundret, söder om Gällivare.

Flera har fått förtur till de lägenheter som byggs och byggts på fjällsidan. Men att bli gällivarebo... fanns ingen tanke på det tidigare för en malmbergare – nu är det en nödvändighet.

Motsatta för en gällivarebo, rivalitet har alltid funnits men nu måste man enas. Antingen dör Malmberget eller gruvan, då finns inget kvar inom några år.

Det är LKAB som är livsnerven och alltid varit sedan etthundra år för trillingsamhällena Malmberget, Gällivare och backhoppningsorten, Jan Boklövs barndomshem, han med V-stilen, Koskullskulle.

Dit har flera hus från Malmberget och då också malmbergare flyttats i en gigantisk operation. Kyrkan ska också till ”Kullen”, den som flyttades 1974 för att undvika rasområdet och gropen som utvidgades ju djupare man kom i brytningen. Nu finns ingen plats för kyrkan i rasområdet Malmberget.

Jag är uppvuxen malmbergare, inte malmbergsbo, visserligen exporterad på grund av mitt yrke som journalist. Men jag hann med att jobba sju år vid fronten i gruvan.

Första gången jag kom ner var jag livrädd. De gubbarna med urnikor som man sett vänta på gruvbussarna tog hand om mig. De kunde sin gruva, jag fick en oerhörd respekt för dessa människor, som jobbade i världens största hjulbundna gruva med 40 mil körbar väg under Malmberget.

Sporthallen, först i Norrbotten med bowlinghall i början av sextiotalet, ishallen, byggd på frivillig väg 1965, simhallen, byggd 1968, gymnasiet Välkommaskolan med skidgymnasiet, byggt 1968, Focushuset, tolv våningar, oboy, en ”skyskrapa” i Malmberget 1962.

Vem trodde då att det skulle bli så här… Allt ska nu rivas allt ska bort.

Malmberget försvinner.

Genierna från Malmberget, Berto Marklund, skulptör, Bo Nilsson, tonsättare, Björn Erik Höijer, författare, Stig Järrels födelseort, komikern Roffe Bengtsson föddes också malmbergare.

Vem minns det när Malmberget är borta?

Ingen verkar bry sig i riket Sverige.

Allt fokus på flytten av Kiruna centrum, som i jämförelse med hur Malmberget drabbas är en fjärt i världsrymden.

Men inget kan göras, gruvan måste leva och så också de boende inom Gällivare kommun. Livsnerven är LKAB som styrt samhällsomvandlingen och livet under alla åren. ”LKå” i folkmun.

Vi får trösta oss med devisen: ”Det finns många hålor i Sverige – men bara en grop; MALMBERGET.”

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.