När Sverige nu erkänner Palestina så är det 67 år efter att FN beslutade om en tvåstatslösning, 36 år efter att svenska judar i Dagens Nyheter för första gången krävde av Sverige att erkänna PLO och 32 år efter att 160 000 svenskar i en namninsamling krävde detsamma.

De som i likhet med Lisa Abramowitz hävdar att det är för tidigt har lite svårt att hitta hållbara argument.

På SVT Opinion motiverar Abramowitz med att Palestina inte har full kontroll över ett definierat landområde trots att det är en effekt av Israels olagliga ockupation. I hennes värld belönas därmed våld och folkrättsbrott.

Hon framhåller Hamas ovilja att erkänna Israel men verkar inte se något problem med att Israels regering aldrig i praktiken erkänt rätten till en självständig, oberoende Palestinsk stat inom säkra gränser.

Eller att israeliska ministrar, bland annat utrikesminister Liebermann som nu kallar hem Israels Sverigeambassadör, öppet pläderar för en etnisk rensning av palestinier.

Hon förvanskar historien genom att beskriva Israels olagliga blockad och angreppskriget mot Gazas befolkning i somras som självförvållat.

Hon beskriver det palestinska kravet, som också är FN:s, om rätten till återvändande för de fördrivna palestinska flyktingarna och deras efterlevande som ett tecken på bristande fredsvilja.

Samtidigt har hon inga invändningar mot den israeliska lagen om rätt till återvändande, som ger alla världens judar, inklusive mig, rätten att ”återvända” och bli medborgare i ett land som varken jag eller någon släkting under överskådlig historisk tid haft någon anknytning till.

Förutsättning och utgångspunkt för Abramowitz argumentation grundar sig på ett förnekande av den grundläggande principen om människors lika värde.

Det är djupt beklämmande eftersom det är just en sådan människosyn som bidragit till århundraden av förföljelser av ”mindervärdiga grupper”, inte minst av oss judar.

Det är en politik grundad på denna människosyn som bidragit till att Israel kommit att utvecklas till vad Nelson Mandela och Desmond Tutu betecknat som en modern apartheidstat. Och det är denna politik som får allt fler av världens judar att ta avstånd från den regering som gör anspråk på att företräda dem.

Abramowitz förnekar, precis som Israels regering, betydelsen av Israels ockupations- och bosättningspolitik som ett hinder för fred och anklagar palestinierna för bristande fredsvilja när de inte accepterar israeliska ”fredsförslag” som om någon skulle ställa Israel inför motsvarande krav skulle betraktas som en provokation.

Det är beklämmande och djupt tragiskt.

En fred behövs mer än någonsin, för Palestina och för Israel. Men en fred kan inte bli hållbar om den inte grundas på rättvisa och ömsesidig respekt för den andra parten.

Idag är Israels militära och politiska överlägsenhet och palestiniernas totala maktlöshet ett hinder. Det understryker omvärldens ansvar för att reagera och utöva påtryckningar mot Israels regering för att åstadkomma en förändring och skapa förutsättningar för en verklig, ömsesidig och hållbar fred.

Därför är det inte en dag för tidigt att Sverige nu erkänner Palestina.