KÖNSMAKTORDNINGEN Det sägs att det behövs starka tjejer och att vara stark tjej, stark kvinna, det är eftersträvansvärt och fint. Men vad är det? Det ligger inte i någons intresse att tjejerna blir jämställda, inte ens i de vuxna kvinnornas . Det ligger endast i de unga flickornas, de blivande kvinnornas intresse. Det skriver Christina Herrström, manusförfattare till nya filmen ”Tusen gånger starkare”.

Jag skrev inte Tusen gånger starkare som ett inlägg i skoldebatten.  Jag skrev den för att jag villa säga saker rakt ut.  Skolan passade bäst som spelplats eftersom det är där som samhället förmedlar sina värderingar. Det är också där diskrepansen mellan teori och praktik framstår som tydligast.

Berättelsen i sig, frågorna jag försöker driva, mekanismerna jag försöker blottlägga kan appliceras på nästan vilket sammanhang som helst och lika mycket i den vuxna världen som i ungdomarnas skoltillvaro.

Dock, det borde inte vara möjligt att applicera denna berättelse på just skolvärlden med tanke på de värderingar om demokrati och jämställdhet och lika värde som där ska förmedlas och praktiseras.   I skolan finns de unga med öppna nyfikna sinnen, formbara och sårbara, där finns framtiden! Att det går så lätt att förlägga denna berättelse om könsmaktsordning, dubbelt förtryck och skenhelighet i just i skolan och så oerhört många vittnar om att de känner igen sig, både vuxna och unga, är förvånande och sorgligt. Men reaktionerna blottar en oerhörd hunger efter att få känna igen sig som flicka /kvinna och förstå att man inte är ensam utan ingår i en struktur som fungerar enligt mångtusenåriga inlärda mönster svåra att få syn på.  Alltså, mycket behöver göras, mycket behöver rannsakas och analyseras och förstås, mitt i allt vad som sägs om jämställdhet och mäns och kvinnors lika värde. Den sunda vrede och ilskna igenkänningsförtjusning som denna berättelse har väckt visar vilken kraftfull styrka det finns i alla, kvinnor som män, pojkar som flickor, som vill ha en värld där alla är lika värda, har samma chanser och där män och kvinnor kan få leva med varandra under schyssta förhållanden.

Återigen;  människorna i berättelsen är inte där för att jag har haft en ambition att porträttera unga eller lärare. De finns där endast som spelfigurer på en spelplan för att kunna driva en berättelse och av inget annat skäl.  Om jag hade förlagt berättelsen på en arbetsplats hade varje rolls yrke fått en betydelse som hade tolkats och jag hade inte kunnat hålla berättelsen lika ren.

Trots att det är berättartekniskt smart att förlägga den i skolan finns det ett annat skäl: jag ville  att de unga tjejer som läser boken eller ser filmen ska förstå att de inte är ensamma, jag vill att de ska förstå att de ingår i ett stort och gammalt sammanhang,  och jag ville påminna dem om deras styrka, jag ville hjälpa dem att se mönster och hjälpa dem få en klarare syn, åtminstone såtillvida att de skulle kunna börja ställa sig själv frågor i sina liv och jag ville lätta på den press, den skam och den skuld jag tror att många tjejer bär på sina axlar, jag ville skapa lite klarhet i den förvirring jag tror att många känner och där de ofta klandrar sig själva för att inte räcka till.  Jag ville rikta det till de unga tjejerna för när man är ung är man noga med fasaden och jag föreställde mig att en eller annan tjej kanske i sin ensamhet med min bok skulle förstå något som kunde göra henne stark.  Jag vet ingen varelse på jorden så kraftfull som unga tjejer. Det finns ingen varelse på jorden som kan frambringa sådan fantastiska evighetslånga skratt som unga tjejer och i den livsglädjen finns en enorm kraft.  Unga tjejer är av naturen starka, nyfikna, målmedvetna, segervissa, empatiska, utopiska, kraftfulla. Men vår kultur tar i viss mån udden av deras kraft och glädje.

Jag ville skriva Tusen gånger starkare för att också påminna tjejerna om vad de faktiskt har i vårt samhälle, i vår demokrati och kultur.  Där ute i världen har kvinnorna många gånger liv i hopplöshet, utan rätt eller möjlighet att göra självständiga val. De lever under olika grader av slaveriliknande förhållanden och kan bara drömma om möjligheten till utbildning, till kunskap som ger makt både på det personliga planet men också i ett större förändrande sammanhang.  De kan bara drömma om det. I oräkneliga miljoner flickors liv kommer det aldrig bli möjligt att utbilda sig. Här ligger våra tjejer och gråter på sina sängar för att de inte är tillräckligt sexiga.

Jag tänker på all den förslösade kraft, all den tid och den energi som spills ut i deras tårar. Jag tänker på all den skuld och skam de känner för att inte duga. Inte nog med det.

De får höra att det finns en massa plats att ta. Gör det bara. Ta plats! Det vill säga gör det du vill göra, ta den väg du längtar efter att gå, välj den utmaning du innerst känner att du faktiskt vill och skulle kunna, sätt din ribba på den nivå du skulle önska att du vågar och kan, och bli den du skulle kunna bli. Och de ser sig omkring och kan inte upptäcka några synliga hinder. Gör det bara. Ta plats.  Men de, eller jag kanske ska säga vi för det gäller inte bara de unga, avstår. Men när man är äldre har man vant sig. När man är ung utspelas fortfarande en strid inom en där man ofta inför sig själv förlorar. Jag ville blottlägga en del av de mekanismer som gör att flickor avstår från makt när det sägs att den är möjlig. Det är viktigt att tala om det, eftersom slutsatsen annars så lätt kan bli felaktig: nämligen att de inte vill ha den möjliga makten.

Hur skulle jag kunna berätta detta, hur skulle jag kunna ställa dessa frågor på ett sätt som skulle vara klart och tydligt utan att huttla, och ändå i möjligaste mån vara underhållande? Annars hade jag kunnat skriva en artikel som bara hade lästs av de som skulle ha läst en sådan artikel med en rubrik av genusaktigt slag.

Varför är det viktigt? Om man är humanist är det viktigt. Det handlar om humanism, det handlar om att tro på en jord i balans, det handlar om att tro på människans människoblivande, en nödvändig idé om människans växande till en bättre varelse. Och egentligen borde jag skriva om pojkarna. Om mansrollen. Det förödande i att tvinga pojkar bort från grundläggande överlevnadsegenskaper som empati, lyhördhet, kärleksfullhet. Delar av den traditionella mansrollen är till olycka för jorden, och det är den som främst behöver förändras. Men det är på väg och förändringen tvinnas fram just nu.

Så vad är det som hindrar oss från att ta den plats som det sägs att vi har? Och vad betyder pratet om den starka tjejen som jag har hört i hela mitt liv. Det sägs att det behövs starka tjejer och att vara stark tjej, stark kvinna, det är eftersträvansvärt och fint. Men vad är det? Hur definieras det? Och varför vill vi ha henne? Vad skulle hända om det kom en sådan så kallat stark tjej till ett vanligt sammanhang?  Är det sant att vi vill ha det som vi säger eller är det bara som vi säger för att det låter bra och för att vi vet att det är så man ska säga? Precis som vi hela tiden pratar om jämställdhet som någonting självklart och på ett sådant sätt som om var och en av oss vet vad det är och handlar efter det. Allt annat är skämmigt och skämmig vill man inte vara. Men hur står det till, egentligen, om man skrapar lite på ytan?

Jag gick och tänkte. Jag såg att man byggde skateboardrinkar i min park och jag föreställde mig att tjejerna skulle åka skateboard där lika mycket som killarna. Det var enfaldigt tänkt, men jag trodde det. När de var klara och solen sken var det iver i luften men vad såg jag? Killarna åkte, alla kunde inte, somliga lärde sig från början men de gjorde det ändå och de förfinade sina konster och de hade framförallt väldigt roligt. Tjejerna tittade på.  Jag såg hur de längtade. Jag såg deras vemod. Vad blev det för dem? Ingen lek, inget skoj, bara titta på och beundra. Varför?

Jag var på en skolkonsert. Tonårstjejerna sjöng stämmor . De var duktiga, de var blyga, de höll sig tillbaka. Det syntes att de kunde bättre men de vågade inte bättre. De tordes inte stå på scen inför alla och ”ta plats” fast de stod där just för att sjunga för oss andra.  De vågade inte vara så bra som de vet att de var.  De fick applåder efteråt förstås, men sedan kom några killar upp på scen. De fick applåder bara av att gå upp på scen. De fick en massa uppmuntran i form av visslingar och glada utrop. De växte i samma ögonblick de tog initiativet, med hjälp av publiken bestående av klasskamrater, lärare, föräldrar. De framförde slarvigt, halvdant en låt, de kom av sig, började om. Hela tiden påhejade av alla. Tjejer, killar, föräldrar, lärare. Deras rent objektivt dåliga framträdande belönades av ovationer. Det skedde automatiskt. Varför?

Och så vidare.

Ja, vi vet ju enligt gammal forskning som fortfarande är lika aktuell att om tjejer /kvinnor tar upp mer än  30 % av talutrymmet upplever alla, oavsett kön, det som om tjejerna dominerar och har tagit över. Och då har de tagit 30 % av luftrummet.

Det finns forskning på hur olika vuxna förhåller sig till bebisar beroende på kön. Om man tar ett litet barn och sätter på det rosa kläder och påstår att det är en flicka vill folk vyssa henne, lugna henne, hålla henne tätt och få henne att somna. Man talar lent och milt med barnet som sägs vara flicka och man tycker att det väger mindre än vad det gör och är kortare. Om man tar samma barn och klär på det blå kläder och påstår att det är en pojke vill man aktivera barnet. Man grimaserar, skallrar med skallror, försöker tvinga fram aktivitet. Det är något helt annat än att vilja få barnet att slumra. Dessutom väger plötsligt barnet mera och har blivit flera cm längre.

Det handlar om nyfödda.

Om man får höra på ett inspelat barnskrik och det sägs att det är en flicka, och man frågar försökspersonerna varför de tror att ungen skriker svarar de att hon skriker för att hon är ledsen och behöver tröst. Om de sedan får höra samma skrik men får tro att det är en pojke menar de att barnet skriker för att han är arg och han vill att något ska hända, han vill ha en förändring.

Det är något helt annat att vilja ha en förändring och vara arg, än att vara ledsen och behöva stillsam tröst.

När vi är stora får vi höra att vi ska ta plats. Gör det bara! Finns det några hinder? Nej, vi ser oss omkring och upptäcker att det finns verkligen inga synliga hinder. Det behövst inte. Hindren är sedan våra första andetag redan inetsade inom oss. Men vi tror att vi är ensamma om att inte kunna ta plats när alla säger det är så möjligt. Vi tror att det är något fel på oss som inte har mod och kraft nog att ta det steg vi vill ta. Och då börjar vi förakta oss själva. Sedan börjar vi säga att vi helt enkelt inte vill ta den där platsen, eller det där steget eller ha den och den ambitionen. Vi vill inte, vi bryr oss inte om det, det är ingenting som intresserar oss och det säger vi för att skona oss själva från en alltför hård inre dom över vår mesighet.

Inte nog med att vi ska skämmas över att vi inte är tillräckligt sexiga, vi ska också skämmas för oss själva över att vi inte vågar ta den andra vägen till bekräftelse, som inte går via sexighet, utan som går via unika individuella ambitioner och / eller kunskap.

För många tjejer idag tycks det enda sätt att nå inflytande och en viss form av makt  vara genom att  så att säga ta plats i den kommersiella världen,  t.ex  som modell, sångerska eller vad det nu kan vara, men alla dessa vägar går via den manliga blicken, via graden av ”sexighet”. Det får mig att återigen tänka på de unga kvinnor ute i världen som brinner för att få en chans till utbildning och skapandet av ett eget liv men som tvingas till till exempel prostitution för att överleva eller för att hjälpa sin familj. Alla de som drömmer om en penna, om kunskap, om utbildning, om personlig makt som kan skapa förändring.

Tusen gånger starkare handlar om Saga som kommer till en helt vanlig obalanserad klass i en skola där man säger sig värna om jämställdhet och där alla automatiskt tror att de är jämställda. Saga är annorlunda och visar sig vara en så kallad ”stark tjej”  helt enkelt för att hon inte inordnar sig i grupper, inte tolkar de andra eller sig själv utifrån de vedertagna koderna och fördomarna,  och för att hon helt självklart anser att hon ska vara där. Hon tänker inte på sig själv som ”stark” hon tänker ”jag finns”.  För att kunna skapa en så ren karaktär var jag tvungen att låta hennes mamma dö från början eftersom hon annars hade lärt sig spelet mellan man och kvinna genom sina föräldrar. Hon har fått leva ett kringflackande liv och gått i skola i många olika länder för att inte ha lärt sig särskilda koder. Hon har sett mer av världens nöd än de andra.

Först välkomnas hon av lärarna för att hon verkar få en sammanhållande verkan på den obalanserade klassen.  Med Sagas annorlunda erfarenheter börjar tjejernas tankar förändras. De börjar glömma bort att svansa för killarna och spegla sig och de hårda gränsdragningarna mellan de olika klickarna luckras upp, genom nyfikenheten på Saga. Saga har integritet, hon är vänlig, hon tar automatiskt självklar plats. Snart får hon ett uppdrag av läraren att fortsätta inspirera de andra tjejerna till att göra samma sak, eftersom killarna dominerar i klassen, en ordning som naturligtvis de vuxna har lagt långt innan Saga kom, men som de nu när killarna är stora, inte längre kan hantera och som sticker i ögonen på dem. De vuxna hoppas på att hon ska vara den välsignade förändrande frälsaren, så som folk i allmänhet fungerar; de tror och hoppas att någon annan ska stå för förändringen, typ en Jesus.

Saga, som inte tänkt på sig själv i sådana termer som stark, men som redan sett att lärarna automatiskt ger killarna mer utrymme och fortare irriterar sig på tjejerna då de tar utrymme i klassen, börjar verka. Tjejerna som börjat hitta varandra över de gamla klickarna och börjat bli en stor gemensam grupp finner en massa kraft i  detta. Det har blivit mindre viktigt att få killarnas bekräftelse, att poängsättas i sexighetsgrad och det gör killarna oroliga. När grupperna luckras upp vet man inte längre riktigt vart man hör, vem man är och vad som förväntas av en.

En oro uppstår men tjejerna har kul och finner att de har en massa gemensamt.  Lärarna och killarna blir dock provocerade av att den gamla ordningen luckrats upp där de inte längre har självklar status.  När tjejerna börjar göra som killarna i klassrummet får killarna och lärarna nog. Tjejerna är inte längre de vuxnas hjälpredor, balansskapare och assistenter och laddar inte längre killarnas ego.  Lärarnas jämlikhetsprat genomskådas vilket är smärtsamt och provocerade för oss vuxna som vill vara kloka förebilder och hoppas att vi är rättvisa och genomtänkta.  Krig uppstår. Tjejerna som inte är vana att ha ovänner blir osäkra. Vi har lärt oss att vårt värde till stor del bestäms av andra, i första hand männen, killarna och när de drar in sitt beröm, sina betyg, sin bekräftelse blir de ”coola” tjejerna osäkra. Vem är de om de inte längre får den bekräftelse de fostrats till att betrakta som den avgörande? Killarna börjar spela ut tjejerna mot varandra genom att dra in bekräftelsen för de ”snygga” tjejerna och bli sexistiska mot Saga. Det är deras sista vapen.

Lärarna, med rektorn i spetsen, straffar dem för att de tar för mycket plats genom att dra in skolresa och skolbal som ett sätt att ”hjälpa flickorna tillrätta” eftersom de inte själva förstår att de är destruktiva och det kommer straffa sig.  Saga offras. Till slut vänder sig alla mot Saga som har ställt till ett sådant kaos. Frälsaren, den starka flickan som alla sa att de ville ha, förskjuts när förändringen börjar krypa in på var och en och kräva något som ingen ännu vet vad det är. Det är tryggare att gömma sig i sin grupp och veta vad som förväntas av en än att ta ställning, kanske tvingas utmana någon och gå mot något okänt.  Men Signe, som är den tysta betraktande flickan ur vilkens perspektiv vi sett historien, har förändrats genom det som blottats för henne och hon inser att hon är modigare än alla de andra, hur balla de än verkar vara, för hon är den enda som till slut, om än försent, vågar försvara Saga.  Det är hoppet.

Jag har varit ute i skolor och pratat om boken, innan den blev film. Och jag har ett bra exempel direkt från verkligheten.

I den nia jag besökte hade tjejerna upptäckt att det var de som alltid, varje dag, satte upp stolarna på bänkarna efter skoldagens slut medan killarna smet iväg. De berättade detta för mig med skuttande förtjusning. De var förtjusta över att de hade SETT detta och de var stolta över att de sedan hade slutat att sätta upp stolarna. Då kom deras unga fröken och hon sa att ja, visst var det jättebra att de hade upptäckt detta, men det ställde till det för henne. Antingen måste hon sätta upp killarnas stolar och det skulle vara fel och inte kännas särskilt bra, eller så måste hon ha en daglig konfrontation med killarna, en konfrontation hon ofta förlorade. De är nu stora och bullriga och att förlora striden med dem om något så enkelt utarmar hennes auktoritet mer och mer för varje dag.

Alltså: det ligger inte i någons intresse att tjejerna blir jämställda, inte ens i de vuxna kvinnornas . Det ligger endast i de unga flickornas, de blivande kvinnornas intresse.  Så jag undrar, vill det has en stark frisk sund glad självälskande tjej, eller är det bara snack?

Go girls go!