Vi tänker oss gärna internet som ett demokratiskt flera-till-flera-medium, men nätet har hastigt kommit att domineras av en ny kategori aktörer: Privatägda, centraliserade plattformar som separerar användarna från den underliggande internetinfrastrukturen.
Vi ser allt mer filtrerade, skräddarsydda flöden. Men plattformarna möjliggör inte bara en mer anpassad leverans av medieinnehåll, utan även riktad annonsering.
Och hur genuint valbara är de personliga flödena? Plattformarna styr vad som kommer att hamna i just ”ditt” flöde. Detta möjliggörs genom allt noggrannare spårning av användarnas beteenden och attityder. Övervakning är baksidan av personaliseringen.
Lika oroväckande är att internetekonomin strävar mot naturliga monopol.
Mängder av nya aktörer erbjuder digital förmedling av utbyten som tidigare var lokala. Allt mellan himmel och jord sägs kunna sammankopplas digitalt: bostads- och biluthyrning, andrahandsprylar, grossister och köpare. Denna förmedling tycks inte ha någon slutpunkt: Alla transaktioner som kan digitaliseras kommer förmedlarna att försöka digitalisera.
Själva menar de här företagen, precis som fildelningsförespråkarna, att mellanhänderna tas bort. Men kruxet är att en ny sorts mellanhand uppstår!
Varje enskild transaktion må vara liten, rentav ekonomiskt obefintlig. Men ytorna som förmedlingen äger rum på blir oerhört värdefulla. Förmedlare – av t.ex. annonser (Blocket), betalningar (Visa) eller gräsrotsfinansiering (Kickstarter) – blir lukrativa genom att de tar en liten procent av varje transaktion.
Det läskiga är att det ligger i oss användares eget intresse att förmedlaren har så stor täckning av den tillgängliga marknaden som möjligt.
Om det finns ett Airbnb som sammankopplar alla uthyrare i ett visst område ger det större kundnytta än om det finns tre parallella, jämnstora konkurrenter, alla med en tredjedel av marknaden vardera.
”Kundnyttan” för The Pirate Bay står i proportion till hur många torrents som sajten indexerar – om sajten indexerar alla torrents i hela världen är den också världens bästa torrent-förmedlare.
Ett Facebook som normaliserats över nästan hela jorden till att bli tjänsten som ”nästan alla” använder gör den många gånger mer värdefull för användarna än en social nätverkstjänst som används av bara ett litet fåtal.
Samtidigt finns inom den så kallade delningsekonomin mängder av aktörer som förmedlar utan att ta någon egen större vinning. På samma sätt finns aktivister som förespråkar genuint öppen internetteknik. Men genom den goodwill dessa rörelser har kan de nya monopolisterna smyga fram obemärkt.
Företag blir bara monopol om samhället låter dem bli det. Varför denna uppgivenhet, underdånighet och okritiska påhejande av de nya nätjättarna? Var är den kritiska journalistiken? Jag riktar framför allt frågan till branschpressen och koncernen IDG.
Visst, reglerarna hinner oftast ikapp monopolister till slut. Men det tar tid och sker ibland klumpigt.
Som komplement till den reglering som EU försöker sig på menar jag att medborgarna tydligt borde avkräva internetjättarna en betydligt högre grad av öppen diplomati med det omgivande samhället. Det är ju vår data de kapitaliserar på, och vi kräver större ansvarstagande.
Mediepolitiskt har plattformarna en tydlig påverkan på ekosystemet för åsiktsbildning och politik. Facebook vill bland annat börja agera som en ny sorts budgetleverantör av internetuppkopplingar, något företaget fått hård kritik för.
Och med det nya publicistiska verktyget ”instant articles” verkar de vilja bygga en ny sorts webb ovanpå den verkliga webben. Vi förväntas alla hyra plats på plattformen utan att själva ha ägarskap och kontroll över vår digitala närvaro. Det är motsatsen till en liberal utveckling.