Flera opinionsbildare förespråkar ett närmande till SD. I GP vill den politiska redaktören Alice Teodorescu ”börja förhandla redan nu” med SD och i SvD beskriver Per Gudmundson SD som endast ”invandringskritiska”. Inte främlingsfientliga eller rasistiska.

Det gemensamma är att de bortser från SDs ideologi. SD är inte ett parti som andra.

I SD:s principprogram från 2011, som fortfarande gäller, erbjuds läsaren partiets kanske mest tydliga ideologiska resonemang.

I avsnittet om nationen tar de tydligt ställning för det som de benämner ”den svenska nationen”. Begreppet ”nation” är i princip detsamma som begreppet ”folk”, vilket har sin moderna användning med början i den tyska romantiken för omkring tvåhundra år sedan.

SD hoppar över det sena 1800-talets och 1900-talets rasistiska ideologier och knyter istället an till romantikens nationalistiska strömningar. Det gör dem dock inte immuna mot kritik.

För om ras kan sägas vara en samling människor som förenas, inte av sitt ursprung, utan av ett gemensamt misstag avseende sitt ursprung så är en nation en samling människor som förenas, inte av sin historia, utan av ett gemensamt misstag avseende sin historia.

Formuleringarna om nationer ligger i linje med den människosyn som kommer till uttryck i principprogrammet. Där talas det om att alla människor har en ”nedärvd essens” och att det är naturligt att denna essens kommer till uttryck i ett kollektiv som nationen.

Kollektiv med minimala eller inga skillnader i språk och kultur är enligt SD att föredra.

Samtliga som kommer hit, liksom de andra ”nationer” som redan lever här och är svenskar (judar, romer m fl), ska assimileras till den ”svenska nationen”.

Det innebär att Sverige aldrig bör eller ska ta emot särskilt många flyktingar eller migranter över huvud taget.

Det är heller ingen överraskning att SD är emot EU och euron. Internationalism och samhällsbygge över nationsgränserna är inget för dem som utgår från att människor i olika ”nationer” har nedärvda essenser och som tror att konflikter endast uppstår när olika nationer blandas.

Där EU står för öppenhet, står SD för det slutna samhället.

I kulturpolitiken konstaterar de att olika folk har olika kollektiva kulturer. Partiet betonar det kollektiva kulturvärdet därför att det håller ihop den ”svenska nationen”. Individerna underordnas det ”svenska” kollektiva kulturarvet.

På jämställdhetens område är partiet inte endast värdekonservativt, utan reaktionärt.

Det som de flesta av oss identifierar som jämställdhet ska rullas tillbaka, och de ”biologiska” könsskillnaderna ska i stället premieras. Homosexualitet ses som ”onaturligt”.

I fråga om religion anser SD att staten inte ska vara neutral. Kristendomen och det kristna gemensamma arvet ska ha en särställning gentemot andra religioner i Sverige.

Det är raka motsatsen till den allmänt liberala uppfattningen om att staten ska förhålla sig neutral till människors religiösa övertygelse; religionen ska betraktas som en privat angelägenhet.

SD har en konsekvent och ideologiskt sammanhållen politik som går långt utöver förändringar av migrationspolitiken. De eftersträvar ett helt annat samhälle än det vi har i dag, på de allra flesta politiska områden.

När olika opinionsbildare nu förespråkar ett närmande till och förhandlingar med SD är det början på ett inflytande för ett parti som är det öppna samhällets fiende. Det vore ett historiskt misstag.