När jag var barn arrangerade min skola en tävling i form av en maskerad där vi alla skulle klä ut oss och gå på något sätt som skulle få andra att skratta.

Jag målade ögonskugga runt ena ögat, satte plåster i pannan och bandage om armen. När jag kom hem grät jag; inte för att jag förlorade utan för att jag vann!

Det var inga glädjetårar. Det var mitt första brutala uppvaknande om att jag är annorlunda, genom att jag insåg att hela skolan hade skrattat åt mig – inte med mig.

Det finns företag i Sverige som hyr ut kortväxta personer till firmafester och andra typer av evenemang. För mig är sådan affärsverksamhet så fylld med tragik att det är svårt att ens hitta någon att skuldbelägga.

Det går naturligtvis att hävda att någon kränkning aldrig äger rum för de som självmant väljer att utföra sådana uppdrag.

Något ansvar för att andra känner sig kränkta är nog inte heller rimligt att avkräva enbart på grund av att man delar samma diagnos.

Ägaren till ett sådant företag möjliggör en arena där funktionsnedsättningen sätts i fokus på ett mycket tvivelaktigt sätt. Vi som har en funktionsnedsättning behöver inte fler nedsättande etiketter.

Det är inte ens hundra år sedan vi kallades för ”vanförda” och ”invalider”.

En större andel personer med funktionsnedsättning uppger att de blivit utsatta för kränkande behandling än övriga befolkningen. Det visade Myndigheten för delaktighets årliga uppföljning av funktionshinderpolitiken förra året.

Många unga personer med funktionsnedsättning kämpar hårt med sin självkänsla och att vara stolta över den man är.

Därför är det mycket olyckligt att funktionsnedsättningen framställs som något exotiskt eller, ännu värre, något att skratta åt.

Mest bekymrad är jag över hur resonemanget kan ha förts kring själva affärsidén. Det är svårt att se hur den skulle kunna undgå att upplevas som kränkande för många människor.

Det här handlar om att tjäna pengar på någon för vad de är istället för vem de är eller vad de kan. Det tycker jag är ett synsätt som känns både nedvärderande och ovärdigt ett modernt samhälle.

Varför valde jag då inte att avstå maskeraden i skolan? Ingen tvingade ju mig.

Som vuxen har jag förstått att jag inte förlorade på eget grepp utan redan i samma stund som läraren utlyste tävlingen. Alla visste att jag var den som hade den mest avvikande gångstilen.

Den allmänna uppfattningen var tydlig även utan att det behövdes anordna en tävling för att bevisa den.

Mitt enda val stod genom att inte delta, vilket var ett val jag ofta har tvingats göra i aktiviteter och olika sammanhang både som barn och vuxen och som i det här fallet hade varit minst lika utpekande, eller att delta och göra narr av mig själv.

Även jag hade en stor publik som säkert inte känner att de gjorde något fel. Jag håller med om det.

De var barn och hade inte avsikten att förlöjliga mig. Ändå är det just deras skratt som jag känner har påverkat mig allra mest.

Det är kanske något att fundera över innan man anlitar dessa företag.