Foto: PAOLO RODRIGUEZ / TT
Debattinlägg

”Istället för Nato – hämta inspiration från Palme”

Nato ·

”I stället för att leka krig med NATO i Nordeuropa borde regeringen arbeta för avspänning mellan stormaktsblocken. I detta kan man hämta inspiration från Olof Palme”, skriver Sven Hirdman.

Om debattören

Sven Hirdman
F d ambassadör i Moskva

Åsikterna i inlägget är debattörens egna.

Under det kalla kriget med alla sina potentiella krigsrisker var Östersjörområdet ett lågspänningsområde.

Nu har det plötsligt blivit ett högspänningsområde, där konfrontationsytorna mellan stormaktsblocken kommit närmare varandra. Sveriges position har blivit mera utsatt.

Under president Jeltsins mandatperiod på 1990-talet minskade Ryssland sina militära styrkor i de västra militärområdena med 80 procent. Sedan dess har Ryssland ökat sina militära styrkor i vårt område och genomfört stora övningar i Östersjöområdet.

Den stora säkerhetspolitiska förändringen är emellertid NATO:s ökade närvaro och verksamhet i vårt område. Med Danmark, Tyskland, Polen och de baltiska staterna som NATO-medlemmar är Östersjön på väg att bli ett innanhav för NATO.

Stora NATO-övningar genomförs oupphörligt i vårt område och över svenskt territorium med aktivt svenskt deltagande. Det viktigaste elementet är det kraftfulla amerikanska deltagandet såväl i luften som till sjöss, något som knappast förekom under det kalla kriget.

Den svenska beröringsångesten för NATO har försvunnit, och svenska förband deltar både i övningar i Baltikum och i de stora övningarna BALTOPS och i Arctic Challenge, som börjar idag.

Anhängarna av denna verksamhet hävdar att NATO:s ökade engagemang i Nordeuropa är en försvarsreaktion på Rysslands aggression gentemot Ukraina och ett svar på hotfulla ryska avsikter även gentemot EU:s och NATO:s medlemsländer.

Detta är en felsyn. Den rysk-ukrainska konfliken bottnar i Sovjetunionens upplösning. Det finns inga sakliga skäl till att Ryssland skulle överväga angreppshandlingar gentemot EU eller NATO.

Vad vi däremot ser är en stark spänning mellan å ena sidan ett nationalistiskt Ryssland, som återfått sin militära styrka och som känner sig kringränt av ett expanderande NATO – ett NATO som redan i mars 2014 förklarade att Ryssland var en fiendestat – och ett USA som infört hårda sanktioner mot Ryssland och vars president sagt sig hoppas, att dessa skall knäcka den ryska ekonomin.

Detta har lett till ett action-reaction uppträdande även med militära medel i Östersjöområdet, där bägge sidor utgår från att den andra sidan har onda avsikter och provocerar varandra.

I denna situation borde Sverige uppträda mera återhållsamt.

Sveriges säkerhetspolitik går ut på att hålla Sverige utanför krig och till måttet av vår förmåga bidra till fred och avspänning i vår omvärld. Ett stormaktsanfall på Sverige, vare sig vi är alliansfria eller med i NATO, vore en fullständig katastrof.

Mot denna bakgrund framstår regeringens agerande, och inte minst alla uttalanden som görs, som inkonsekventa. Å ena sidan sägs officiellt att vi inte skall söka medlemskap i NATO och att vi eftersträvar att förbli en alliansfri zon med Finland mellan stormaktsblocken.

Å andra sidan deltar försvarsmakten med regeringens gillande med liv och lust i NATO:s och USA:s militära övningar i Nordeuropa, vilka utgör förberedelser för ett eventuellt krig med Ryssland.

Det senare sker med stöd av en högljudd skara skribenter i våra stora dagstidningar och av ett antal yngre militärer och försvarsanalytiker, vilkas främsta mål är att få in Sverige i NATO.

De ignorerar därvid att ett svenskt och finskt medlemskap i NATO:
1. Otvivelaktigt skulle öka den säkerhetspolitiska spänningen i fredstid i Östersjöområdet.
2. Skulle leda till att vi omedelbart bleve indragna i händelse av ett krig mellan Ryssland och NATO i Europa.

En undersökning, som gjordes inom den så kallade Transatlantic Trends sommaren 2014, visade att av alla västländer hade den svenska opinionen den mest negativa inställningen till Ryssland.

Vår traditionella politik att den svenska säkerhetspolitiken inte skall väcka farhågor hos Ryssland att vi skall gå med i NATO, respektive förväntningar hos USA att vi skall göra det, är kastad på historiens sophög.

Den återhållsamhet som regeringarna Per Albin Hansson och Tage Erlander visade inför betydligt värre säkerhetspolitiska hot mot Sverige har försvunnit.

Omvärldens, och inte bara Rysslands, syn på svensk säkerhets- och utrikespolitik har radikalt förändrats, och det inte till det bättre.

I stället för att leka krig med NATO i Nordeuropa borde regeringen arbeta för avspänning mellan stormaktsblocken.

I detta kan man hämta inspiration från Olof Palme.

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.