I kväll börjar SVT:s dokumentärserie om medberoende, Djävulsdansen. Min egen uppväxt i en alkoholistfamilj skildras på ett naket men mycket lyhört sätt i första avsnittet. Programledarna Sanna Lundell och Ann Söderlund har med sin värme och humor gjort den här serien till något annat än en dokumentärserie om spritens offer.

För vem vill vara ett offer?

I den frågan ligger en del av problematiken kring tystnaden om medberoende. En miljon svenskar lever i dag med någon form av beroendeproblem.

Få vågar prata om det – risken för att bara bli ”den där stackaren” är alltför överhängande. De flesta av oss vill bara få lov att fortsätta vara Hillevi, Sanna eller Ann – med alla våra fantastiska styrkor, känsligheter och svagheter.

Vi vill inte sättas in i en mall. Inte ingå i en konstig grupp människor som vi inte har valt själva.

Självklart finns det de som har valt sin offerkofta själva. De som många gånger dras just till missbrukare, eftersom det finns belöningar med det också. En övervägande del av dessa är kvinnor – och de söker sig till missbrukare eftersom de då får den belönande rollen av den omhändertagande, den starka, hon som håller ihop familjen och som så många tycker synd om och beundrar.

Ända tills partnern kanske blir nykter – och offerrollen dras bort och plötsligt faller en del av ljuset på kvinnan med alla hennes tillkortakommanden och skavanker…

Detta måste vi också tala om.

En tredje grupp skyller gärna allt dumt de gör på sin medberoendebakgrund. De fastnar i den där offerkoftan och stannar där hela livet.

Det är min enda farhåga när det gäller Djävulsdansen och den publicitet som följer med serien. Att människor ska tro att medberoende är detsamma som att man är ett offer.

Jag skulle snarare säga tvärtom.

Många av oss är överlevare och har hittat extremt kreativa sätt att hantera vår medberoendeproblematik. Ett av de absolut bästa sätten att hantera det är att prata öppet och avdramatisera hela grejen och inse att alla har sin skit.

Är det inte missbruk och medberoende så är det garanterat något annat. När jag föreläser brukar jag säga att om alla bar sina liv i genomskinliga plastpåsar, så skulle ingen vilja byta.

Så av med offerkoftan och sätt igång och jobba!

Har du egna erfarenheter? Bra! Gör något vettigt av dem. Dela med dig av det som har funkat för dig. Det betyder allt, att veta att man inte är ensam, att fler har samma erfarenheter – och att det gå att ta sig ur det destruktiva beteendet.

I dag vet vi att vart femte barn har vuxit upp i en familj med beroendeproblematik. Det innebär att det med all säkerhet är var femte vuxen också, inom alla yrkesområden, inte minst inom vård, skola och omsorg.

Jag skulle önska att det ingick i grundutbildningen för alla som jobbar inom dessa områden att veta hur medberoendeproblematiken ser ut. Att se SVT-serien Djävulsdansen är en bra början, det borde närmast vara obligatoriskt tittande för studerande vid lärarhögskolor, psykologutbildningar, vårdutbildningar och polishögskolor.

Och så kan vi väl komma överens om att sluta skämmas. En gång för alla. Jag är ett stolt alkisbarn. Det önskar jag innerligt att alla kunde tillåta sig att vara. För då skulle vi heller inte vara så snabba att döma varandra.