BURKAFÖRBUD: Varför är det okej att vara hatisk mot kristendomen men inte yttra negativa åsikter om islam? Studenten Frida Hellqvist tycker att debattklimatet i Sverige särbehandlar muslimer och är trött på att kallas islamofob.

Jag blir så trött och irriterad på att ständigt bli anklagad för att vara tolerant gentemot högerextrema krafter bara för att jag inte riktigt kan förlika mej med dessa burkor.
Personligen känner jag att det är rätt märkligt att det förs en debatt om att det ens skulle vara tillåtet med sådana plagg. När en del försöker generalisera bort det som att det enbart skulle handla om ett klädval vill jag påstå att om det bara hade varit tal om det så hade diskussionen redan varit slut.

För det handlar om många fler faktorer än individens fria val av klädsel, det är inte enbart ett stycke tyg utan ett verktyg som symboliserar en övertygelse om att kvinnans klädsel ska vara anpassad efter mannen förmodade begär, ett tecken på att kvinnan går utomhus på nåder, att hon egentligen borde gömma sig i hemmet men kan få vara ute om hon skyler sig helt under burkan.

Det ringer illa i mina öron när Mohammad Fazlahashemi talar om de intoleranta islamisternas benägenhet att betrakta västvärlden som diskriminerande mot muslimer bara för att vi föreslår burkaförbud. Jag förnekar inte att det är populistiskt just nu att muta med simpla lagstiftningsidéer för att fiska röster. Men samtidigt tycker jag att det är minst lika mycket, om inte mer, populistiskt att försöka få makt genom att kalla det islamofobi så fort någon icke-muslim har en kritisk åsikt om islam.
Så fort man ifrågasätter eller inte älskar allt som har med islam att göra riskerar man att kallas islamofob – vilket om något är kränkande.

Det verkar också konstigt nog vara mycket grövre och värre att vara islamofobisk än att vara hatisk mot kyrkan och det kristna samfundet, trots att dessa förlöjligas och bespottas varje dag utan att det knappt hörs ett knyst om att det skulle vara ett problem. Ta bara ett exempel från F!:s valkampanj inför EU-valet i fjol där de ansåg att Kristdemokraternas kandidat var en religiös fundamentalist bara för att hon trodde på skapelseberättelsen. Jag tror inte att det hade varit lika enkelt att beskylla en muslim för fundamentalism i en liknande fråga. En kristen som ställer krav i offentlighetens ljus blir oftast avvisad och får nöja sig med att det bara är att gilla läget, att din tro bara är din egen subjektiva lilla uppfattning.

I länder som Turkiet, Egypten och i vissa delar av Nordsahara pågår det liknande diskussioner runt burkaförbud och det verkar inte alls störa på samma vis som när liknande förslag läggs fram i Europeiska stater.

Att särbehandla muslimer på det här sättet tror jag leder fel. Jag tror att det separerar istället för integrerar, och burkan blir snarare en symbolfråga än en fråga om hur man klär sig.