Från Sverigedemokraternas valfilm: ”Låt er inte tystas” Foto: Skärmdump
Debattinlägg

”Jag är stolt över att medverka i SD:s valfilm”

Valet 2014 ·

”Det faktum att jag som mörkhyad person kunde företräda ett parti som enligt socialister och liberaler förespråkade en rasistisk och odemokratisk ideologi, förbryllade och till och med provocerade vissa”, skriver Marcus Silverbåge.

Om debattören

Marcus Silverbåge
SD-kandidat till Göteborgs kommunfullmäktige och riksdagen

Åsikterna i inlägget är debattörens egna.

Den sjunde augusti i år var inte vilken dag som helst för mig. I ett soligt och vackert Sölvesborg riggades filmkameror med tillbehör upp i en idyllisk allé. En viktig film skulle inspelas med syfte att en gång för alla göra upp med en förutfattad och väldigt skev bild av ett parti som jag företrätt i tre år.

När jag kom i kontakt med Sverigedemokraterna hade jag precis som många andra, funderingar och en viss oro att den bilden av partiet som media målat upp, stämde med mina dåvarande fördomar.

Mitt första möte med medlemmarna och den förhoppning att de individer som representerade partiet skulle vara som vilka människor som helst, infriades under ett mycket gemytligt julbord.

På den vägen är det.

Jag blev inte bara förälskad i människorna utan kände också en sådan enorm samhörighet med personer som delade mina politiska åsikter, att jag bestämde mig där och då att engagera mig så mycket jag bara kunde.

Det har varit tre händelserika år med valkampanjer, debatter, skolbesök, utdelningar av valmaterial och mycket mer. Huvudmålet var att nå ut till det svenska folket med ett budskap, som värnade om den svenska välfärden och prioriteringar i sakfrågor som de andra partierna svikit, såsom pension, massinvandringsproblematiken och kriminalfrågor.

En politik jag kommit att helhjärtat stödja.

Genom mitt offentliga engagemang, fick andra upp ögonen för mig. På gott och ont. Medan den överhängande responsen från folk man mötte vid exempelvis torgmöten var positiv, fanns det en helt annan grupp som tyckte något helt annat!

Den här gruppen människor som tydligt markerade sitt missnöje och hat gentemot oss som politiska företrädare, visade också upp en annan lite oväntad men framförallt märklig sida av sig själva.

Det faktum att jag som mörkhyad person kunde företräda ett parti som enligt deras vision förespråkade en rasistisk och odemokratisk ideologi, förbryllade och till och med provocerade vissa att det kunde urarta sig i diverse glåpord och epiteter som vilken människa som helst hade förknippat med en sak.

En sak som dessa goda liberaler och socialister noga påpekar att de vill bekämpa till varje pris. Den sak som de så ofta anklagar Sverigedemokraterna för att vara, och som jag nu får uppleva i direkt konfrontation. Den här saken är rasism!

När det så kallade goda hatet visar sig, är det allt annat än gott. Det handlar om att till varje pris kränka, hota, provocera och även agera genom våldshandlingar, utifrån sin politiska övertygelse som så ofta visat sig urarta i rena terrordåd mot oliktänkande.

Detta kan och får aldrig accepteras och oavsett vilken politisk åskådning man vidhåller, skall konfrontationer och diskussioner, meningsmotståndare emellan, hållas med god ton och framförallt en respekt mellan de olika parterna.

Självklart tycker jag att det är mycket beklagligt när representanter för det parti, jag företräder, avslöjas med främlingsfientliga och rasistiska inlägg. Men jag vill vara noga med att förtydliga att dessa åsikter inte är representativ för den ideologi vi förespråkar.

Jag tycker det var mycket tråkigt när Christoffer Dulnys kommentarer blev avslöjade då jag hade fått ett mycket gott intryck av honom som politiker, men jag tar inte på något sätt, åt mig på det personliga planet. 

Partiet har vidtagit och kommer vidta åtgärder mot de personer som avslöjats skriva främlingsfientliga kommentarer i medierna. Jag har ingen åsikt kring det förutom att jag har fullt förtroende att medlemsutskottet kommer agera korrekt då partiet tar tydligt avstånd från dessa enskilda åsikter, som rubricerats. 

När jag stod framför kameran och levererade de orden som skulle sägas i SD:s valfilm kände jag att detta kan kanske vara min absolut viktigaste politiska uppgift någonsin.

Jag fick äran att delta i en reklamfilm mot rasism tillsammans med personer som jag respekterade och beundrade, och som ville stå upp tillsammans med mig, mot något så avskyvärt som jag dessutom fått uppleva just på grund av mitt engagemang.

Den så kallade rasifiering, ett ord jag har svårt att acceptera, fick jag uppleva.

Inte från Sverigevänliga individer, utan av vissa personer som föraktade det faktum att någon med annat ursprung än svenskt kunde känna sig stolt över sitt land och sin identitet som ingen annan än jag själv har rätt göra anspråk på.

När människor frågar mig hur responsen har varit sen reklamfilmen släpptes i TV4 och i de olika medierna, svarar jag kort men koncist: ”Som väntat”.

Att stå upp emot rasism kändes som en självklarhet.

För mig är filmen inte det minsta kontroversiell. Det enda som är kontroversiellt är de hycklande reaktionerna kring filmen, som visar sig göra allt annat än stå upp mot rasism.

Och den rasism som vi står upp emot, fick vi tillbaka från dessa falanger just på grund av den anledningen att vi råkar vara svenskar med en annan hudfärg. Om nu inte det är rasism så har ordet förlorat all sin mening. 

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.