När jag var liten så funderade jag ofta över hur min farfars händer såg ut, då hans fingrar var ihopdragna in till handflatan.

Fingrar som han aldrig kunde räta ut.

Jag såg hans orörlighet och stelhet i händer och fingrar.

Tiden går och den till viss del ärftliga sjukdomen drabbar även mig.

Då, under min uppväxt, kunde jag aldrig tro att jag själv skulle drabbas av denna sjukdom.

Men så blev det.

Långsamt började fingrarna dra sig samman och till slut hade jag mitt lillfinger liggandes i handflatan. En hand som långsamt tappade funktionaliteten.

Tillståndet blev så allvarligt att jag för snart två år sedan gjorde en operation som skulle räta ut fingret igen. Och att jag skulle få tillbaka funktion och rörligheten i handen.

Operationen lyckades.

Men samtidigt fortsätter sjukdomen i övriga fingrar och i handen.

Sjukdomen är obotlig, och risken att den kommer tillbaka är stor.

Viktigt att säga är att vikingasjukan även kan sätta sig i tårna.

När jag nu läser i media att Eskil Erlandsson, en högt uppsatt politiker, skyller sina egna brister på vikingasjukan, så blir jag riktigt illa till mods.

Det är inte sjukdomen som gjort att Eskil Erlandssons hand hamnat på kvinnors lår. Det är riktigt pinsamt att se hur han försöker översläta sina egna brister på en sjukdom.

En sjukdom som har den effekt att fingrar långsamt dras in mot handflatan, fingrar som blir stela och orörliga.

Själv har jag inga som helst problem att kontrollera mina rörelser, det är snarare brist på rörelseförmågan som är problemet.

Jag har vikingasjukan och inte fan tafsar jag för det.

Skärpning!

Robert Hedström medverkar som debattör i torsdagens Opinion live på SVT1 klockan 22:00.