Jag heter Jiang Millington. Jag har två fantastiska barn och en framgångsrik karriär. En gång var jag en rädd flicka i polkagrisrandigt nattlinne som låg och lyssnade efter steg i trappan. För att vara förberedd på när de kom. De såren läker aldrig, men jag är inte längre ett offer.

Enligt WHO har 20 procent av alla kvinnor och 5-10 % av alla män världen över utsatts för sexuella övergrepp som barn.

2014 dömdes 125 personer för våldtäkt mot barn enligt statistik från Brottsförebyggande rådet. Det är, med andra ord, i princip helt riskfritt att våldta barn i Sverige.

Elaine Eksvärd bryter tystnaden i boken ”Medan han lever” och pratar om den svenska hederskulturen, eller ”anständighetskulturen”, som hon kallar den.

Hennes ord träffar mig rätt i magen. Jag har inte sett att min tystnad är ett svek mot de vars barndom blir förstörd ikväll, imorgon, till helgen. Barn är formbara och oskyddade.

De måste förlita sig på vuxna omkring sig för att överleva. Det är inte svårt att manipulera ett barn till att hålla tyst om sexuella övergrepp.

Uttalade eller förtäckta hot om att bli bortstött eller slagen, eller att någon som de tycker om ska straffas om de berättar, tillsammans med en släkts eller bekantskapskrets påtryckningar skrämmer offret tillräckligt länge för att preskriptionstiden ska hinna passeras med råge.

Att jag valde tystnaden handlar inte om att jag vill skydda förövarna och deras inre krets, de har för länge sedan försuttit chansen att ställa till rätta.

Nej, det handlar om att skydda de utsatta delarna av mig som levt kvar som rester efter deras övergrepp. Jag behöver själv bestämma hur och var och med vem jag delar min historia.

Försiktigheten är inte överdriven. Vi överlevare blir inte sällan bemötta och bedömda utifrån någon slags systemteori som hävdar att en gång ett offer för alltid ett offer, som dessutom producerar nya offer.

Som om det inte går att resa sig från sitt förflutna, bearbeta sina upplevelser och komma ut på andra sidan som en stark, trygg och klok vuxen.

Som om man per automatik är dömd att föra sitt eget trauma vidare till sina barn, om inte i rena övergrepp så i försumbart föräldraskap.

Och när man protesterar mot den bilden läggs huvuden på sned, en klapp på axeln och ett ”Men det är inte ditt fel, Jiang. Det är de som gjorde allt det där mot dig som är skyldiga”.

Jag vägrar att acceptera ett sådant martyrskap för jag är inget offer. Vi behöver göra upp med den utbredda idén att vi som upplevt och överlevt stora trauman skulle vara svaga och behövande.

Om ni bara visste vilket driv vi har, vilken otålighet! Vi har överlevt och har inte tid att slösa energi på att vara bittra. Decennier har stulits från oss.

Vi vet hur värdefullt livet är och just därför är vi fast beslutna över att ge våra barn en trygg start och andra förutsättningar att förverkliga sina drömmar.

Vi som överlevde har fått göra upp med föreställningarna om vilka vi är och vad vi duger till. Jag har smulat sönder mig själv till molekyler flera gånger om. Ifrågasatt varje tanke, varje idé. Inte tagit någonting för givet.

Jag analyserar allt och är konstant beredd att anta ett annat perspektiv. Jag ser mina erfarenheter som en tillgång och mitt liv som en ödmjukande resa mot en allt klokare version av mig själv.

Jag överlevde inte. Jag lever. Och den jag är och det jag varit med om är aldrig en ursäkt, vare sig för mig själv eller för andra.

Jag bryter tystnaden för att visa alla de som just nu kämpar att det kommer att bli bra. Ni klarar det. Det som händer nu måste inte stämpla era liv för alltid. Det som händer nu går att lämna.

Jag bryter tystnaden för att göra upp med den nedbrytande och farliga offerkulturen, som inte tillåter barn som utsatts för sexuella övergrepp att få upprättelse ens i vuxen ålder.

Jag bryter också tystnaden för min egen skull. För min rätt att få vara den jag är och bli bemött utan förutfattade meningar. För min rätt att få känna mig hel och ge upprättelse till de gömda barnen inom mig.