BARNFATTIGDOM ”Mina barn har utvecklat egenskaper jag inte alls känner igen hos dem före jag blev sjuk och fattig eller hos andra svenska barn som jag känner. De har aldrig behov av någonting längre. Yngste sonen döljer sitt nageltrång, han är rädd att vi ska behöva köpa nya skor. Han är ständigt rädd för att han ska kosta pengar. Han tror att vi är annorlunda än andra, att vi är mindre värda, att vi för alltid kommer att leva i en egen klass för sig, i marginalen, vid sidan av.” Det skriver Malin Widerlöv som lever på existensminimum.
Det finns sätt att försöka skydda barn mot fattigdom, minska deras sårbarhet och öka deras rättsäkerhet, och det är att skapa nya lagar. Att skydda barn från hemlöshet och fattigdom, från missbruk och annan misär, borde vara ett välfärdssamhälles främsta uppgift och just där brister vi allt mer.
Jag och mina tre pojkar har levt i ett Sverige jag aldrig trodde fanns, ett Sverige som jag inte hade trott existerade ens om någon hade berättat om det. Vi har gjort en resa som jag inte önskar någon annan men som jag med sorg inser att vi delar med många andra. Folk i allmänhet tycks tro (precis som jag själv gjorde) att Sverige är ett välfärdsland där vi fortfarande har sociala skyddsnät som bevakar barns rättsäkerhet. Folk tror att det fortfarande finns någon slags medmänsklighet som kombineras med sunt förnuft när det gäller myndighetsbeslut. Men något sådant Sverige finns inte längre. Bostad, mat och barns rätt till läkemedel är inga självklarheter för svenska barn längre.
Fram till 2001 levde jag ett ganska vanligt liv som gift trebarnsmamma, eget företag med hyfsad inkomst och ingen erfarenhet av vare sig inkassobolag eller Kronofogden, delgivningar och LPT, SoL, LVU och andra förkortningar av det slaget. I september det året blev jag våldtagen, fick en svår livskris, hamnade i psykiatrisk slutenvård, blev kemiskt lobotomerad och neddrogad av starka läkemedel. Barnen blev placerade på familjehem. Jag tog mig ur psykiatrin, som bokstavligen höll på att kosta mig livet, via missbruk, blev hemlös och sprutnarkoman och hamnade senare i Skåne. I november 2004 flyttade barnen tillbaka mig, till en tom lägenhet och det är vid den här tidpunkten jag verkligen blir varse att Sverige är ett kallt land – i dubbel bemärkelse.
Mina barn hade bott i familjehem under flera år och vi hade inte haft någon egentlig kontakt och de blev aldrig ens blivit tillfrågade om de ville flytta hem till sin mamma igen men så skedde. Samtidigt startade en rad olika företag med hjälp av kronofogdemyndigheten sin hetsjakt på min pension och på det vårdbidrag jag får på grund av min sons funktionshinder. Vi hade ju inte ens möbler i lägenheten, inte bestick så det räckte till alla, vi hade en enda kastrull (men fyra vattenkokare som snälla människor skänkt) och saknade det mesta som finns i svenska hem. Men Kronofogden tog allt utom existensminimum och nekade mig uppskov i ens en månad. Vi var fyra människor i kris, som inte ens kände varandra ordentligt och dessutom mycket fattiga och oerhört ensamma.
Jag försökte vädja till ”sunt förnuft”, bland annat skrev jag till Radiotjänst och bad att få skulden nedskriven för TV-licens från det året då jag var folkbokförd på församlingen, bevisligen inte ens hade tillgång till ett TV-uttag och än mindre en TV eftersom jag var hemlös – men icke! Det var mitt ansvar att meddela att jag saknade väggar och TV-uttag, och hade jag missat detta skulle jag minsann betala hela skulden och det genast. Likadant med stora elbolag, kommunala bostadsbolag, inkassobolag och så vidare. En inte helt ovanlig situation för den som varit adresslös. Jag har 31 olika fordringsägare, de flesta med summor som understiger 2000 kr men sammanlagt har jag skulder på över 200 000. En ganska ”typisk” situation för den som tar sig ur ett missbruk och/eller psykiskt och socialt havererad livskris.
Fram till den här månaden har jag haft en utmätning på 239 kronor per månad, vilket skulle lett till skuldfrihet om 137 år, under förutsättning att man frös räntorna (vilket ingen har gjort). I dagarna fick jag besked om att eftersom min son med funktionshinder ska flytta till eget boende och man då tar ifrån mig vårdbidraget, tänker de inte mäta ut de där 239 kronorna längre, utan jag får äntligen vara fattig alldeles i fred, utan svenska myndigheters inblandning.Eftersom jag ändå inte sett fram emot en skuldfrihet som endast kan inträffa 137 år framåt i tiden, känns det bara positivt att det inte finns något att ta ifrån oss, jag känner mig lite mindre som en förövare och brottsling när jag slipper tvångsåtgärder från en myndighet.
De lagar och regler som är ämnade att straffa och fostra mig, drabbar mina barn oerhört hårt. Något annat kan det rimligtvis inte vara fråga om eftersom det är totalt meningslöst att mäta ut sådana små summor från en fattig, ensamstående mamma och ingen fordringsägare får någon skuld betald på det viset. De regelverk som dömt mig till livstids fattigdom och mina barn till exkludering och stigmatisering, är alldeles för dyra för skattebetalarna i längden. Det ekonomiska och mänskliga resursslöseri det medför, står inte i proportion till den tillfredsställelsen ”vän av ordning” kan få ut av att jag får sota för mitt ”brott”.
Jag har varit så fattig och resurssvag att det emellanåt tenderat att handla om omsorgssvikt för mina barn, ändå har svenska myndigheter fortsatt kräva oss på ekonomiska resurser och starkt försvårat mina chanser att rehabiliteras tillbaka till lönearbete. Det finns ett tydligt inslag av moralism i de beslut som fattas kring mina skulder. Jag ska ”straffas”, sona för mitt ”brott”. Jag blev sjuk, det uppstod skulder och nu ska de betalas – till vilket pris som helst. Tyvärr är det framförallt mina barn som fått betala priset för svenska myndigheters hetsjakt på min fjuttiga sjukersättning.
Mina barn har utvecklat egenskaper jag inte alls känner igen hos dem före jag blev sjuk och fattig eller hos andra svenska barn som jag känner. De har aldrig behov av någonting längre. Yngste sonen döljer sitt nageltrång, han är rädd att vi ska behöva köpa nya skor. Han är ständigt rädd för att han ska kosta pengar, att det ska hända någon katastrof, att det inte ska finnas pengar till hyran, att jag ska bli sjuk igen, att jag inte ska orka, att syskonen ska behöva något som vi måste ha, mediciner eller något som kan göra att andra ska förstå hur fattiga vi är. Att vårt utanförskap, vår ”skuld” och samhällets straff av oss, ska synas. Han tror att vi är annorlunda än andra, att vi är mindre värda, att vi för alltid kommer att leva i en egen klass för sig, i marginalen, vid sidan av.
Vi tar emot saker, kläder, möbler, krukväxter av andra. Folk skänker både pengar och mat till oss. Jag är så innerligt tacksam men pojkarna skäms, mår dåligt. Jag kan inte arbeta extra och på så vis kompensera barnen – fogden tar allt utom existensminimum vad vi än gör och känslan och insikten av fullständig maktlöshet och hopplöshet förvärrar situationen. Jag har inte rätt att skaffa internet. Ingen telefon. Inget körkort. Ingen rätt att få behålla sparade pengar men heller inget att spara eftersom jag tvingas leva på existensminimum år efter år. Ingen möjlighet att hjälpa mina söner, inget att erbjuda dem, inte kunna betala idrottsträning eller ens enklare nöjen utan har bara ensamhet, fattigdom och utanförskap att erbjuda. Och samhället har verkligen inte bidragit till att muntra upp mina barns trista uppväxt. Jag har för lite skulder för att få skuldsanering men för många fordringsägare för att det ska gå att göra uppgörelser. Alltså en typisk ”livskris-skuld”, med många små, ”harmlösa” räkningar som blir oöverstigliga hinder på grund av att de ständigt säljs runt bland inkassobolagen med massor av olika fordringsägare.
Vi kan skylla den svenska barnfattigdomen på de stora företagen, på invandringen, på socionomerna och några till men sådan ”nån-annan-ism” skapar ingen meningsfull debatt och utveckling. Vi – alltså du och jag som läser debattartiklar, lyssnar på radio, följer samhällsutveckling och nyheter via TV måste kräva mer av media och av oss själva. Vi måste helt enkelt vilja veta något om social forskning och socialpolitik.
Kommer det en ny innovation inom det tekniska området, t ex en ny pekskärm till mobiltelefonen, finns det pengar, utrymme i media och i människors medvetenhet men när en social innovation – som t ex när ”Housing First” presenteras som en realistisk modell för att lösa hemlöshetsproblemet, finns inget intresse. Frågans vikt reduceras och finns det något politiskt intresse överhuvudtaget, så är det från kvinnliga kommunalråd som har liten eller ingen makt att påverka. Trots att det finns stora ekonomiska vinster för samhället att hämta! Och trots att de nya rapporter om fattigdom nu gäller en så viktig och utsatt grupp som barnen, är intresset efter vetenskap och fakta skrämmande lågt.
Vi har inget ”Barnparti”. Barn röstar inte, ger inga väljare. Och det är ofta skillnad på barns perspektiv och vuxnas tolkning av barnperspektivet. I Sverige har vi tidigare visat att det går att stärka barns uppväxtvillkor – om man bara vill. Vi har t ex förbjudit barnaga i Sverige och även om anmälningar om barnmisshandel tyvärr ökar i takt med att vårt välfärdssamhälle bryts sönder, så måste väl de flesta hålla med om att lagen gjort en stor och avgörande förbättring för svenska barn. Det går alltså att med hjälp av lagstiftning, skydda barnen bättre.
Jag har en konkret idé om hur jag och många med mig skulle kunna betala tillbaka våra sådana skulder men jag har ingen att vända mig till. Kronofogden hänvisar mig till regeringen om jag inte är nöjd med reglerna. Tänk om vi hade ett ”barnparti” eller en ”barnbalk”, en barnminister eller vad som helst, så att det fanns någonstans att vända sig åtminstone!