Jan Gilljoux har tydligen sagt att ”det snällaste han kan säga om Alice Bah Kuhnke är att hon är den snyggaste kulturminister vi har haft”. Först tänker jag: – Nej! -Skriv inte!
Om jag skulle komma med repliker varje gång sånt här sägs offentligt skulle jag inte ha någon sysselsättning förutom att skriva repliker. Jag skulle få bosätta mig på barrikaderna och spruta ut repliker dygnet runt.
Ja, det första jag känner är en stor trötthet.
Ni vet den där sortens trötthet som infinner sig i kroppen då man hör en med sviktande minne upprepa samma berättelse om och om igen, vid varje möte. Man står där med svid i magen medan det svirrar i handlederna och det snörper i halsen av utmattning och frustration. Eftersom det ofta är en släkting måste man även le.
Men nu ler jag inte. Jag suckar så djupt att det ekar i hela den feministiska rörelsens gigantiska unisona jättesuck.
Jan Guolliu, som kanske mest är känd för sina böcker om popstjärnan Arnes turnéer i världen passar alltså på att använda sitt mediala utrymme att ägna sig åt det utbredda och uttjatade förminskandet av kompetenta kvinnor.
Det liksom skuttar ut av sig självt, oreflekterat, av bara farten; ja, vi hör allt från presidentkandidater till kulturmän med det uppenbara behovet av att göra sig själva större genom att göra andra mindre.
Vi hör det så ofta, i så löjligt små variationer, att det är knappt man reagerar längre.
Ärligt talat, jag vet inte om det ens behövs skrivas något – eftersom Lars Gijjo på sätt och vis alldeles själv har rest sig upp, frejdigt dragit ner byxorna och högt och tydligt sagt: ”Hej, här är jag, jag förmår inte bättre! Och sånt här säger alltså jag! Häpp! Tjolahopp!”
Jag orkar inte ens bli arg. Det är ju så dumt.
Jag rycker på axlarna och går mot framtiden. Jan Guolliiu hasar med brallorna vid fotknölarna mot elefantkyrkogården.
Däremot tycker jag att Alice Bah Kuhnke verkar vara en oerhört kulturengagerad minister vilket ju är en bra grej när man är kulturminister och jag hoppas att hon vill besöka en föreställning som har premiär i oktober på kulturhuset stadsteatern i Stockholm.
Det är regissören och dramatikern Astrid Menasanch Tobieson som sätter upp ”Nattpassage”; en berättelse som tar avstamp i en verklig händelse som ägde rum i Makedonien förra året, en föreställning om misstänksamhet, rädsla och civilkurage.
Och själv har jag snart vernissage i Göteborg. Se där ja; nu använde jag mitt mediala utrymme till något riktigt vettigt.
Med vänlig hälsning,
Stina Wollter