GRUVOLYCKAN I CHILE Tänk dig att du går till jobbet en morgon, vid kaffeautomaten kommer någon fram till dig och säger att ”när du lämnar den här arbetsplatsen nästa gång kommer du att mötas av blixtar, TV-kameror, mikrofoner och hundratals skrikande, bråkande journalister och de vill alla ha dig, du är en världskändis”. Det hade du haft lite svårt att tro på, eller hur? Det skriver Kitty Jutbring.
Tänk dig att du går till jobbet en morgon, vid kaffeautomaten kommer någon fram till dig och säger att ”när du lämnar den här arbetsplatsen nästa gång kommer du att mötas av blixtar, TV-kameror, mikrofoner och hundratals skrikande, bråkande journalister och de vill alla ha dig, du är en världskändis”. Det hade du haft lite svårt att tro på, eller hur?
Detta blir just nu verklighet för de 33 männen i Chile som suttit inspärrade i en gruva i XX dygn. Jag själv, ska nu inte överdriva, men har faktiskt varit i en ganska liknande situation. (Egentligen vill jag helst inte prata om mitt doku-såpa-förflutna, men när Debatt vill, så släpper jag till.) Visserligen hade jag då varit instängd av fri vilja, men att vara avskiljd från verkligheten och att från en dag till en annan mötas av ett visst kändisskap kan jag faktiskt relatera till.
Vad händer då när livet avbryts abrupt, när alla spår, mönster och vanor förändras, när alla man älskar är nån annanstans? Jag tror att många frågor kommer upp: Är detta allt? Vem är jag nu, i det nya sammanhanget? Vad vill jag egentligen med mitt liv? Har det blivit som jag hoppades? När människor rivs bort från sin vardag och börjar tänka kommer man nästan alltid fram till samma sak, ”jag vill ha förändring”.
Vågar jag gissa att många av gruv-männen kommer att lämna sina tjejer och fruar? (Alla jag nånsin stött på i såpa-världen har lämnat sin respektive i anslutning till såpan av en eller annan anledning). Jag hörde om stackars Yonny, en av männen som ju inte är riktigt lika sugen som sina gruv-kompisar på att komma upp ur hålet. Hans fru och hans älskarinna har nyligen upptäckt varandras existens och jag befarar att det finns mer att hämta av denna vara. De flesta av oss ovan jord bygger våra liv delvis på lögner och är man plötsligt borta kan det vara svårt att hålla allting flytande. Vad mer har kollapsat i deras gamla liv, och hur ser dom på sina nya?
Det skulle inte alls förvåna mig om några av männen suttit där nere i gruvan och redan nu planerat hur de som bäst ska utnyttja sin nya stjärnstatus där uppe. Sin oväntade chans att få byta det smutsiga, hårda gruvlivet mot uppskattning och rikedom. Har det bildats band, kommer det komma romaner, diktsamlingar, fotoböcker, föreläsningar och dokumentärer upp från gruvans djup?
När jag för åtta år sen kom ut ur mitt såpahus efter 90-dagar drabbades jag nästan direkt av posttraumatiskstress, som ett brev på posten kom den nerdimpande. Jag hade feber i flera veckor, svettades, frös, var yr, kände stark ångest och upplevde en sorts existensiell kris. Ljud och ljus störde mig, människor glodde, skrek och sprang efter mig på gatorna. Jag ville bara stänga in mig och vara min vanliga Kitty, inte deras TV-Kitty. (Samtidigt som uppmärksamheten smickrade…)
Jag kan föreställa mig att samma sak kommer att möta de nyupphissade arbetarna. Särskilt som de vistats i mörker och tystnad. Jag hoppas att Chile har bra terapeuter och att männen prioriterar sin hälsa framför journalister, intervjuer och TV, det är mina råd från en instängd till en annan.
Jag vet, det känns banalt att jämföra gruvan med en dokusåpa… Kram och puss, Kitty.