Det här är historien om när partiet som 94,3 procent av väljarna inte röstat på fick dominera svensk politik.

Partiet som först 2010 tog bort kravet på planekonomi ur partiprogrammet, som grät när muren föll och som på partikongressen 1987 hade företrädare från de flesta kommunistiska diktaturerna närvarande inklusive DDR.

För när Vänsterpartiet paketerade om sitt hat mot privat företagande och marknadsekonomi i den nya kostymen ”stoppa vinst i välfärden” fick de plötsligt kliva in i debattens centrum. Jag gissar att de är lika förvånade som vi andra.

Palme-nostalgiska sossar, fortfarande besvikna över att de misslyckades med att stjäla 50 procent av landets företag på 80-talet genom löntagarfonderna, fick ny energi. Äntligen verklig socialism. Nu ska företagen bort. Alla utom industrierna.

I Stefan Löfvens Sverige är det nämligen bara mansdominerad stålindustri och annan tillverkning som är värd något. Gud förbjude att undersköterskan startar en egen hemtjänst.

Först tillsattes en charad till utredning, ledd av mannen som kört Malmö i botten. Och där syftet inte är att utreda utan att komma fram till hur man förbjuder alla företag som finansieras offentligt att göra vinst.

Utredaren använder till och med samma påhittade ord som löntagarfonderna – övervinster.. Det betyder lika mycket som Pippis ord ”spunk”.

Sedan får utredningen om 3:12-reglerna tilläggsdirektiv. Från att se över beskattningen kring ägarskiften till att även ”begränsa möjligheten till inkomstomvandling”.

Inkomstomvandling. Övervinster. Statlig vinstreglering. DDR-Sverige.

Det tragiska är att Socialdemokraterna visar att de fortfarande inte förstår någonting om företagande. Inte ett smack. Och ingenting har de lärt sig.

Vi har över 1 miljon företag i Sverige. Över 800 000 av dem är enmansföretag, ytterligare 246 000 har max 9 anställda, så kallade microföretag.

Men företagare eller anställd, i Sverige låtsas vi som om det är samma sak. För så låter politikerna och debatten. Det är tragiskt. För det är otroligt stor skillnad.

Du tar inga risker som anställd. Dessutom har du full trygghet för vad som än händer. Du har rätt till reglerad arbetstid, semester, friskvård etc.

Som företagare har du inga rättigheter. Och ingen trygghet.

Vi har inte rätt till semester. Eller ens lön. Inga 40 timmars-veckor. Vi har ständig jour. När vi är sjuka får vi betala det själva, och dessutom jobba. Inte en enda rad i lagen reglerar våra rättigheter på arbetsmarknaden. Vi har inga.

När en företagare gjort ett bra jobb uppstår en vinst. Och om man har en tillräckligt hög kan man få utdelning. Som alla verkar tro är lika med en triss-vinst. När det är resultatet av mycket hårt arbete.

Utdelningen är första möjligheten för en företagare att äntligen få betalt för de stora risker de tagit. Och för de hundratals timmarna jobb på kvällar, helger, semestrar.

En betalning för att ständigt vara jour. Inkomstomvandling är en förolämpning. Om något är det en omvandling från tid till pengar.

Vinst är ingen lotterivinst. Utdelning ingen bonus. Det är uppskjuten lön.

Ska det vara så svårt att förstå?

Regeringen borde skämmas över det prickskytte den nu utövar på de som är förutsättningen för att de ens har en välfärd att ge bort – företagarna.

Den politiken och retoriken hör hemma där löntagarfonderna redan ligger – på historiens skräphög.