STENBECK-DOKUMENTÄREN Hur viktig har Jan Stenbeck varit för Sveriges tv-utveckling? Efter lanseringen av TV3 blev han så betydelsefull att den borgerliga regeringen inte vågade lämna honom utanför TV4. Samtidigt var Stenbeck mer road av spelet på marknaden än dramat inom televisionen. Därför satte han inga riktigt djupa avtryck i tv-mediet, skriver tidigare kulturministern Bengt Göransson inför den dokumentärserie som börjar sändas på SVT1 kl 21.00 ikväll.
En gång mötte jag Jan Stenbeck. Det var när det var aktuellt med en tredje markbunden tv-kanal. Som utbildningsminister med ansvar för mediefrågorna ville jag få reda på vilka tankar han hade om utvecklingen.
Regeringen, där jag hade ansvar för tv-frågorna, var inte främmande för att låta Stenbeck få del i den nya kanalen som vi ville förlägga till Göteborg. Men planeringen drog ut på tiden. Inte förrän i slutveckan före riksdagsvalet 1991, som socialdemokraterna förlorade, hade vi ett färdigt förslag som kunde föreläggas riksdagen. Våra borgerliga motståndare meddelade då att de, om de vann valet, skulle komma att dra tillbaka vårt förslag – och då fanns det givetvis ingen anledning att lägga fram det. Vi avvaktade. Om vi skulle vinna, spelade en veckas försening ingen roll.
Vi förlorade valet, och förslaget föll.
Att Jan Stenbeck var en betydelsefull aktör i spelet kring den tredje markkanalen, den som sedan blev TV4, visades av att den borgerliga regeringen som tillträdde efter valet och som hade starka bindningar till Bonnierkoncernen inte vågade lämna honom utanför.
Att han för dem var vad som brukar kallas en enfant terrible, det vill säga i hög grad oönskad och störande, visste alla. Men Stenbeck hade både kontakter och kapital som man inte vågade utmana. Han hade skapat TV3, som sändes via satellit och sågs som ett slags piratkanal.
I längden blev också TV3 till större förtret för TV4 än för Sveriges Television.
Drygt tjugo år senare kan det finnas skäl att fundera över om Stenbeck verkligen spelade en så central roll för den svenska tv-utvecklingen som vi då trodde. Den nya kanalen hade kommit under alla omständigheter – och inte bara den, utan en mängd nya kanaler.
I realiteten har TV4 aldrig lyckats med det som dess tillskyndare en gång inbillade sig och som de fick stora delar av sin omgivning att tro. Går man tillbaka och granskar vad grundarna den gången lovade att den nya kanalen skulle erbjuda, finner man att regeringen gång efter annan skrivit ner kraven. Om TV4 hade varit tvunget att leverera vad som utlovats hade kanalen varit konkursmässig många gånger om.
De som tävlade med Stenbeck om att erövra den tredje kanalen överskattade sannolikt hans reella makt; ett psykologiskt övertag hade han och visste att utnyttja.
För egen del är jag glad att jag inte föll undan för uppmaningarna att kommersialisera Sveriges Televisions kanaler; jag tycker mig så här efteråt också ha fått rätt. Det gick att avgiftsfinansiera två public service-kanaler och därmed avstå från att ge sig på en marknad som aldrig lyckades bli det som dess aktörer hoppades och önskade.
Jan Stenbeck var en central person i tv-debatten på sin tid. Men jag tror att han hade en svaghet som medieaktör: Han tycks ha varit mera road av spelet på marknaden än av tv:n som medium. Och på sikt är det alltid den som är besatt av verksamheten som ger det djupaste avtrycket – inte den som spelar för spelets skull.