PER SCHLINGMANN Den avgående partisekreteraren Per Schlingmann har gjort något som i många andra partier vore otänkbart: han har skapat ett parti som inte bildar sina egna uppfattningar. Istället räknas vad som kan vinna väljare. Moderaterna har blivit en propagandakonstruktion, skriver Jenny Lindahl Persson, Vänsterpartiets informationschef.
Per Schlingmann har avgått som partisekreterare för moderaterna. Efter sig lämnar han ett parti som är väsentligt annorlunda än det han tillträdde som informationschef för 2004. Det handlar om ett parti som är mer av en propagandakonstruktion än sprungen ur människors vilja till förändring.
Schlingmann har sett till att göra något som i många andra partier vore otänkbart: han har skapat ett parti som inte bildar sina uppfattningar på vad de tycker är rätt och riktigt, utan på vad som kan vinna många väljare och få människors förtroende. Trots att moderater i allmänhet är tokhöger, och inte har något till övers för facket, så har moderaterna lanserat sig som ett arbetarparti och strukit alla krav på att riva upp LAS från agendan.
Ung Vänster gjorde i årets valrörelse ett eget ”valstugereportage”, där de med dold kamera undersökte vilka värderingar som i verkligheten fanns bland moderaternas valarbetare. Filmen finns att se här.
Det var tydligt att även om de blivit Schlingmanntränade, så kunde de inte alltid avhålla sig från att försäkra att de nya moderaternas uppslutning kring exempelvis den svenska modellen på arbetsmarknaden bara gällde tillsvidare. Trots detta sluter man i allmänhet upp på de nya moderaternas retorik, av det enkla skälet att den är framgångsrik.
Man kan fråga sig, vilket jag många gånger gjort de senaste åren, vad som är poängen med politiska partier och politiskt engagemang, om det man främst vill är att uppnå och behålla makten? Frågan har aktualiserats av moderaternas framgångar de senaste åren, men också i otaliga diskussioner som förs inom och kring varje parti, och som säkert kommer att föras i de eftervalsdiskussioner som ska föras i Vänsterpartiet framöver. Måste ett parti som vill vara framgångsrikt göra sig av med alla värderingar som inte har ett brett stöd?
Jag hoppas och tror att vi kan få en utveckling som går åt andra hållet. De politiker som förtjänar förtroende är de som kan driva och förändra opinioner, inte de som är bäst på att anpassa sig. Schlingmann har varit duktig på båda sakerna. Moderaterna har lyckats både med att förändra problemformuleringsinitiativet, och på att anpassa sitt parti till rådande uppfattningar. Inför valet 2006 skapades problemformuleringar kring att apatiska flyktingbarn fejkade, folk som var sjuka eller vabbade var fuskare, och a-kassan var för hög för att folk skulle vilja arbeta. Som lösning på alla dessa problem sänkte man och saboterade a-kassan, och utförsäkrade sjuka. Inför valet 2010, då man själva suttit vid makten, lyckades man skapa en problemformulering som fokuserade på att det var socialdemokraterna som var huvudproblemet i Sverige, trots att det var alliansregeringen som styrt i flera år. Inga framåtsyftande lösningar eller visioner presenteras. Det är helt enkelt en idéfattig politik som strävar efter att behålla makten, medan förändringen av Sverige sker i skymundan, och egentligen utan varken debatt eller folkligt stöd.
I vänstern kan vi lära oss mycket av Schlingmann. Vi måste på allvar ta tag i diskussionen om hur vi ska kunna sätta verkliga problem på agendan. Men det finns kanske ännu viktigare saker som vi inte bör lära oss. Det kommer i framtiden att finnas ett ännu större behov av partier som vill förändra samhället, som inte är rädda för att driva debatt i frågor där alla inte är överens från början, och som faktiskt strävar efter att vi gemensamt ska skapa ett bättre samhälle. Vi ska inte lära oss att göra opinionsundersökningar först och skriva partiprogram därefter. Då förlorar politiken hela sin mening.