Foto: Peter Muld, Björn Larsson Rosvall / TT
Debattinlägg

Jesper Odelberg om sin tid på institution: ”Jag for väldigt illa”

”Hela min livsgärning, hela mitt artisteri har gått ut på att visa att vi faktiskt är en grupp att räkna med, en grupp som inte ska gömmas undan. Frågan är. Vill vi ha tillbaka denna form av vanvård? För det kommer det att bli! Det vill inte jag!”, skriver komikern Jesper Odelberg.

Om debattören

Jesper Odelberg
Jesper Odelberg. Komiker, Vissångare och skådespelare.

Åsikterna i inlägget är debattörens egna.

Jaha, så upprepar sig historien. Eller snarare går bakåt.

Nu 2018, bygger man barnboenden för barn med olika funktionsvariationer. ”Barnhem” eller ”institutioner” same same, not different at all.

Jag trodde den tiden var förbi. När man tvingar in barn på olika institutioner. Och tvingar föräldrar att lämna bort sina barn för att de inte orkar

Barn som har blivit av med sin statliga assistans från Försäkringskassan, på grund av till exempel att de inte kan andas själv, för andning ses inte som grundläggande behov.

Eller om barnen är tvingad att sondmatas, för sondmatning är inte ett grundläggande behov enligt Försäkringskassan, inte enligt lagen längre, men enligt försäkringskassan.

Jag hade mer hoppats på en utredning, för alla oss funkisar som bodde på institutioner som dåvarande Bräcke Östergård (som idag heter Bräcke Diakoni) i Göteborg eller Eugeniahemmet i Stockholm. I stil med den utredningen som gjordes när det gäller barnhemsbarnen.

Men istället byggs nya små intuitioner för funkisbarn, som återigen göms undan från samhället.

Man ska absolut inte klandra föräldrar eller anhöriga, som är tvungna att lämna bort sina barn till sådana här boenden för att de inte orkar dygnet runt.

Jag tycker att det är för jävligt och jag tycker att politikerna är alldeles för flata och lata när det gäller denna fråga.

De enda partier som har sagt ifrån i frågan är Vänsterpartiet, Centerpartiet och Liberalerna. M och S håller tyst, vilket de alltid har gjort i alla tider. I funkisfrågan.

Jag kan ta några exempel från min barndom, när jag i perioder bodde på Bräcke Östergård

Det var inte så att mina föräldrar lämnade bort mig. Jag var nog en av de få som hade familj och kände mig trygg i det. Men de perioder då jag var där så for jag väldigt illa ändå. 

Låt mig ta några exempel på hur jag for illa.

Jag börjar bli väldigt trött på att hela tiden och ständigt och jämt behöva prata om det här. För jag vill gå vidare i livet Men tiden vrids obönhörligen tillbaka. 

När jag var åtta år och skulle fylla nio. När jag låg på Bräcke Östergård och hade opererats. Mina ben var fastbundna i sängen och jag låg med benen isär i 45 graders vinkel. Gipsskenorna skavde hål på mina hälar, djupa hål! Så på nätterna låg jag och skrek.

Christin, en elak natttant kom in och drog mig i håret, drog mig i öronen och örfilade mig.

Det hade till följd att jag inte ens vågade säga till om jag behövde kissa!

Så om hon jobbade natt, så kissade jag hellre ner mig än att ropa på henne. En morgon kom hon på mig. Hon och en annan elak tant som hette Beatrice. De sa:

”Du beter dig ju som en bebis! Om du beter dig som en bebis. Ska du behandlas som en bebis!”. Jag var åtta år, skulle fylla nio. De satte på mig en blöja med snibbar, så gick de och hämtade en spjälsäng och la mig i, och sa:

”Nu kan du ligga där och vara bebis!” Och gick och stängde dörren.

Eller när jag i mitten av 80-talet kom tillbaka till Bräcke för att bo där mer permanent och upptäckte att av tio ungdomar på min avdelning så var det bara två eller tre som hade familj.

Resten var bortlämnade. 

Eller när min vän, en kille som pratar med BLISS och satt i en manuell rullstol, skällde ut en av personalen, Veronica, på BLISS. Och Veronica reagerade med att köra in honom på sitt rum och fälla ner BLISS-kartan och sen gick hon och stängde dörren!

Eller på Lucia när Ina, en gravt CP-skadad då tjugotvåårig tjej, hade varit på Dalheimers Hus, ett aktivitetshus för funktionshindrade människor som fortfarande finns, och bakat lussekatter och pepparkakor tillsammans med en annan tanta som hette Barbro. 

När hon kom tillbaka ställde sig personalen i en ring runt Ina, hon hörde dåligt, så man behövde inte tala lågmält och jag minns vilka det var. Det var Marita, Barbro, Anna, Lisa, Malin, Anneli och Karin.

Och Barbro frågade: ”Har Ina haft händerna i degen?” Och Anna svarade: ”Nej verkligen inte!” Och då sa Barbro: ”Vad bra! Då går det ju att äta.”  

Hela min livsgärning, hela mitt artisteri har gått ut på att visa att vi faktiskt är en grupp att räkna med, en grupp som inte ska gömmas undan.

Frågan är. Vill vi ha tillbaka denna form av vanvård? För det kommer det att bli! 

Det vill inte jag!

Vänligen!

Fakta

Obs! Samtliga namn i artikeln är fingerade.

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.