Hur ska man egentligen se på brexitsoppan? ”Britterna vet vare sig sitt eget bästa eller vad de vill.” Så säger nästan alla med ett eller två intresseben i Bryssel.
Tror man på denna EU-passliga förklaring har man inte förstått brexit. Vilket förvisso inte skulle vara så konstigt eftersom EU spenderar åtskilliga PR-miljoner (väljarnas pengar) just på att väljarna ska missförstå brexit.
Den enskilt viktigaste anledningen till att britterna röstade på brexit var att många väljare inte längre litar på att EU-potentaterna klarar av att omdömesgillt hantera vår tids viktigaste frågor. Det gäller bland annat migrations- och pengafrågor, men ännu mer EU:s enorma demokratiska underskott.
Britterna har alltid önskat sig internationellt handelssamarbete men också en intakt demokrati.
Trots ett väljarmissnöje som nu är så starkt att den politiska stabiliteten hotas i en rad EU-länder så fortsätter EU att transferera alltmer makt i egen riktning.
David Cameron försökte förmå EU att backa från (eller åtminstone göra undantag för) ”ever closer union”-målet. Den icke-folkvalda EU-kommissionen svarade att den begäran var både absurd och omöjlig.
När det ”outbildade” folket ändå röstade på utträde – trots domedagsprofetior från både EU-etablissemanget och nästan hela det brittiska etablissemanget – så hamnade den EU-tillvända brittiska parlamentsmajoriteten i klistret.
Hur ska man undvika att realisera ett resultat som blev fel; men som man inför folkomröstningen dyrt och heligt lovat att realisera?
Svar: Genom ett kontinuerligt trixande som inte öppet motarbetar brexit men som likväl gör förverkligandet hopplöst svårt. Det finns därmed en talande parallell mellan situationen i det brittiska parlamentet och i den svenska riksdagen.
På båda hållen vidtar en stor grupp parlamentariker extraordinära åtgärder, kombinerat med oavbruten skräckpropaganda, för att inte leverera den senaste tidens (oönskade) valutslag.
I Sverige har denna kombination utmynnat i Januariöverenskommelsen. I Storbritannien vet vi ännu inte vad som kommer att ske härnäst men lågoddsaren är ytterligare ett etablissemangshopkok som gör nonsens av brexit.
Fast tror man att brexit går att stoppa, på sikt, är det ungefär som att tro att den svenska Januariöverenskommelsen kommer att sluta som en långsiktigt lyckosam historia för hopknåparna.
Varför? För redan har trixandet genererat ännu mer av den etablissemangsmisstro som från början ledde till brexit.
Sveriges samtliga ministrar med EU-ansvar har hittills, konsekvent, talat om Storbritanniens brexitregering som en bångstyrig elev som behöver disciplineras.
Den hållningen bottnar i en bedrövligt grund analys som knappast varit möjlig utan de starka intressebanden mellan Sveriges statsförvaltning och EU-administrationen.
I allra högsta grad har därmed Sveriges ministrar, hittills, bidragit till att möjliggöra EU-potentaternas fortsatta översittarfasoner gentemot Europas många befogat bekymrade gräsrotsväljare. Inklusive Sveriges.
