Det är tragiskt och okunnigt att delar av svensk media, slentrianmässigt och utan motivering fortsätter att stämpla Livets Ord, den kristna församling där jag tjänar som pastor, som en ”sekt”.
Så sent som i förra veckan klistrades epitetet på oss av Aftonbladets ledarskribent Daniel Swedin, och SVT:s ’Den enda sanna vägen’ placerade utan tvekan vår kyrka i sällskap med Scientologer, Moonrörelsen och Hare Krishna.
Det minsta man kan begära är att den som lägger en så laddad benämning som ”sekt” på någon annan, först bemödar sig med att ta reda på vad den betyder.
För det första: en sekt är, enligt Nationalencyklopedin, en grupp som markant avviker från de religiösa huvudlinjerna.
Att människor i ett sekulariserat samhälle kan höja på ögonbrynen inför kristna företeelser som förbön, lovsång, konservativ etik, tron på en objektiv sanning etcetera, är fullt förståeligt.
Men jag har aldrig hört ett enda hållbart exempel på hur vår tro och lära skiljer sig från den kristna huvudlinjen. Vi är nämligen, till skillnad från de grupper media gärna sammanblandar oss med, en kristen kyrka.
En sekt definieras också av att den säger sig ha den enda sanningen, och därför tar avstånd från trosuppfattningar utanför sin egen interna krets. Livets Ord är en del av Uppsala Kristna Råd och har ett brett samarbete i den övriga svenska kristenheten.
I somras deltog sex ledare för andra svenska kyrkosamfund i vår stora sommarkonferens. Sektstämplingen av Livets Ord är också något som upprör långt utanför vårt eget sammanhang – företrädare för en rad olika kristna sammanhang har de senaste dagarna protesterat mot just detta.
För det andra: en sekt svartmålar sin omvärld som något ont, och tar avstånd från den.
Livets Ord och dess medlemmar är tvärtom engagerade i samhället på alla plan, i nära och välfungerande samarbeten med kommun, kyrkor och organisationer.
Vi ger mat och kläder till Uppsalas hemlösa, driver flyktingförläggning och boende för EU-migranter, bygger skolor åt fattiga barn i Indien, hjälper flyktingar och arbetar hårt för att bistå samhällets mest utsatta.
Det krävs okunskap utan like för att definiera oss som en omvärldsdemoniserande sekt.
Sektstämpel på Livets Ord är inte bara definitionsmässigt felaktig. Den är en ren kränkning av våra många församlingsmedlemmars kristna tro och integritet.
Men hur är det då med de som har lämnat Livets Ord med negativa erfarenheter? Stämmer inte deras berättelser och betyder de inte något i sammanhanget?
Låt mig tydligt säga att vi djupt beklagar de tillfällen då människor tagit skada av försumlighet eller felaktigt bemötande från vår sida. Där sådant har skett ber vi från djupet av hjärtat om förlåtelse.
En församling är, trots goda intentioner, alltid en kombination av det gudomligt fullkomliga och det mänskligt felbara.
I en rörelses pionjärfas ligger dessutom en extra utmaning i att pastoral kompetens, socialt skyddsnät och den erfarenhet som bara tid och mognad ger, inte fullt ut finns på plats.
Men våra brister gör inte Livets Ord till en sekt.
Vi är tvärtom en kristen församling som vill lära oss av våra tillkortakommanden, och samtidigt utveckla allt det goda som skett genom vårt arbete, och faktiskt blivit till hjälp för hundratusentals människor.
Så en sista reflektion.
Det vore klädsamt om man inom svensk media såg sig själv i spegeln innan man anklagade andra för intolerans.
De sekteristiska tendenser vi beskylls för – att slå ner på oliktänkande och fasa för allt som inte stämmer med vad som uppfattas som politiskt korrekt – kan nog vara ett betydligt större problem på många av landets nyhetsredaktioner än i dess kristenhet.