John Mellkvist, till höger, anser att attityden till äldre hamnat ordentligt på glid. Till höger två selfie-damer under körsbärsträden i Kungsträdgården.
John Mellkvist, till höger, anser att attityden till äldre hamnat ordentligt på glid. Till höger två selfie-damer under körsbärsträden i Kungsträdgården. Foto: Jessica Gow / TT / SVT
Debattinlägg

”Pensionärerna behöver ett ungdomsförbund”

Opinion ·

”Ungdomarna är vår framtid, brukar det heta, men ännu mer är framtiden de med hög ålder. Min huvudpoäng är att yngre måste lära sig föra äldres talan, då blir både effekten och samförståndet betydligt större”, skriver John Mellkvist.

Om debattören

John Mellkvist
Konsult

Åsikterna i inlägget är debattörens egna.

Vår attityd till äldre har hamnat ordentligt på glid. En färsk undersökning av nationalekonomerna Stefan Carlsson och Stefan Eriksson visar att åldersdiskrimineringen tar fart redan i 40-årsåldern.

Fullt kompetenta människor väljs alltså bort i den förutfattade tron att de är för gamla för att lösa de givna uppgifterna. Det är inget annat än en katastrof för framtiden.

Resultatet, som tyvärr inte syns omedelbart är en arbetskultur utan rötter i historien, där viktiga lärdomar försvinner, som annars skulle finnas inom räckhåll.

Men det skapas också stora glapp i den annars naturliga generationsväxling som ger företagen starka värderingar och långa liv.

Behöver du fler argument för senior arbetskraft radar en annan PR-konsult, Dominika Peczynski, upp dem på ett förtjänstfullt sätt i en uppmärksammad text i Aftonbladet.

Idag har vi en pensionsgräns som allt oftare blir en passionsgräns.

När kända SVT-profiler som Claes Elfsberg, Marianne Rundström och Margit Silberstein tvingas pensionera sig, så sker det möjligen i enlighet med regelverket – men tvärtemot dessa personers vilja och kapacitet.

Att uppmärksamheten blir stor när de markerar mot besluten handlar egentligen inte så mycket om personerna (de är starka namn och klarar sig bra ändå), utan om den växande skara jämngamla yrkesarbetare som är i liknande situation, men saknar mediala megafoner.

Ett stort problem är att pensionsgränsen, i detta fallet 67, skapar en bortre horisont och en siffra att ”räkna ner” ifrån.

Arbetsgivare börjar alldeles för tidigt kalkylera på antalet år en sökande har kvar framåt, i stället för hur mycket erfarenheten bakåt i tiden är värd.

Skulle den bortre siffran inte finnas, hade vår attityd till ålder garanterat sett betydligt bättre ut. Respekten mellan generationerna hade funnits där och åldersdiskrimineringen hade med all sannolikhet varit långt mindre utbredd.

Ungdomarna är vår framtid, brukar det heta, men ännu mer är framtiden de med hög ålder. Dessa kommer bli en allt viktigare samhällskraft.

Bara i USA räknar man med att den äldre befolkningen (65+) har fördubblats till år 2050 och inför det stundande svenska valet 2018 står seniorerna för 25 procent av väljarkåren.

Även som konsumenter blir de starkare – friska, levnadsglada, gott om tid och ofta god ekonomi. Detta börjar nu synas genom att allt fler varumärken frontas med äldre personer i reklamen.

Det är bra, men blir ofta lite överdramatiserat för att sticka ut.

Nu behövs en normalisering genom att åldersfrågan drivs från nya håll. För övrigt anledningen till mitt eget engagemang.

Äldrefrågorna har hittills ägts av pensionärerna, vilka sedan länge behandlats som en missnöjesrörelse. De ryter till då och då och får ett köttben i retur av politikerna inför varje val. Ungefär så.

Tiderna har förändrats och dagens seniorer (bättre ord) har en helt annan individuell kapacitet än tidigare. De är aktiva på nätet, välinformerade och många är fullt kapabla att fortsätta arbeta ett bra tag till om de fick välja – och de borde de få.

Frågan om ålder måste tas upp oftare och tidigare. Jag har själv växt upp med en äldre pappa och har så länge jag kunnat minnas umgåtts med ordentligt äldre människor med både självklarhet och respekt. Pappa hade dessutom också äldre vänner.

Detta har präglat mig mer än jag tidigare förstått och det känns fel att bara se på när min erfarenhet kan vara till nytta. Naturligtvis kan inte alla ha äldre föräldrar, men alla mår bra av att umgås över generationsgränserna på ett naturligt sätt.

Kanske borde man rentav inrätta ett pensionärernas ungdomsförbund – fast under ett annat namn, som skickar en ny signal och engagerar nya grupper.

Man kan jämföra med när den gamla soptippen blev den moderna återvinningsstationen. Generationernas Förbund kanske?

Min huvudpoäng är att yngre måste lära sig föra äldres talan, då blir både effekten och samförståndet betydligt större.

Först när de olika generationerna lär sig samverka utan misstro och friktion kan åldern bli mindre viktig än förmågan. För det är väl det vi vill?

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.