Artisten Jon-Henrik Fjällgrens resa har fångat det svenska folkets uppmärksamhet så som ingen annan samisk artist.
Självklart har vi andra stora namn, som Sofia Jannok, Mari Boine och Frode Fjellheim men ingen som lyckats charma svenska folkets huvudfåra på så kort tid och med sådan effektivitet som Jon-Henrik.
Under melodifestivalen kommer många samer hålla andan i en kamp som för många egentligen handlar om något långt mycket större än Melodifestivalens glamour: kampen om rättvisa för det samiska folket.
Medan Jon-Henrik står på scenen tänker kanske någon på hur märkligt det är att Karolinska Institutet i år lämnar tillbaka kranier till urfolket i Nya Zeeland men inte till urfolket i Sverige, trots att Sametinget redan 2007 begärde att få kvarlevor återbördade.
När de sedan googlar på jojk kanske de trillar in på någon artikel som beskriver hur de samiska språken fortsätter att idag dö ut på grund av sneda svenska politiska prioriteringar.
En liten skara kanske surfar vidare och märker att det pågår en brinnande strid för rätten att bruka samisk mark och vatten för samiska ändamål, där FN är starkt kritiska till Sverige, medan svenska politiker viftar bort klagomålen och hävdar att allt är okej.
Kanske kan vi alla få synas lite under Jon-Henriks glans, kanske kan våra smärtfyllda jojkar eka över nationen och väcka till liv insikten om att kolonialismen inte är död.
Jon-Henrik är på många sätt ett bra exempel på många av de dilemman vi samer ställs inför. Dels att vara tudelade med en fot i det svenska, hypermoderna samhället och dels en fot i våra egna traditioner med rötter i tusentals år av kultur.
Att vara både främling och hemma, inte bara i sitt eget folk utan även i det land man bor, där enbart ett fåtal får förmånen att lära sig samiska under uppväxten och resten av oss får jojka ordlöst.
Att omges av psykisk ohälsa och självmord när pressen från samhället ökar, där främlingskapet biter sig fast och rycker i din kolt, i en värld som värdesätter pengar mer än våra förfäders fotspår längst fjällen, tystnaden och ett liv i balans med omvärlden.
Jag tror att många av oss hoppas på en seger för Jon-Henrik just för att uppnå detta synliggörande, oavsett om han pratar om dessa politiska frågor eller inte.
Han bär med sig ett helt folks kamp och smärta i sitt bröst, en berättelse som Sverige helst vill låta tyna bort i skuggan av nya vindkraftsparker och nya gruvhål.
Hur länge kan staten undvika att berätta hur de ska sluta bryta mot urfolksrätten när vi samer till slut står i rampljuset?
Hur länge kan man berättiga att Sametinget är ett maktlöst organ, underfinansierat och påtvingat underkastelse under Sveriges Riksdag?
Ska Sverige sluta gnälla på att andra länder behandlar sitt urfolk illa och se till sitt eget hus, där den största stölden av privat mark och resurser skett i svensk historia?
Allt detta är självklart för mycket att lägga på Jon-Henriks egna axlar och ligger långt bortom Melodifestivalens skimmer.
Samtidigt kan jag inte låta bli att innerst inne hoppas.