Jeremy Corbyn och Theresa May.
Storbritannien går till val. Foto: TT
Debattinlägg

”Snart vet vi om den nygamla strategin fungerade”

Opinion ·

”Om opinionsundersökningarna är tillnärmelsevis korrekta så har det till synes omöjliga skett”, skriver professor Jonas Hinnfors.

Om debattören

Jonas Hinnfors
Professor i statvetenskap

Åsikterna i inlägget är debattörens egna.

Medan flera europeiska socialdemokratiska partier, inklusive det svenska, länge tenderat gå till val på vaga mittenbudskap där större välfärdsreformer och andra klassiska socialdemokratiska åtgärder har skjutits i bakgrunden har det brittiska Labourpartiet gjort tvärtom inför valet idag.

Kanske finns här en läxa att lära för andra partier.

Innan det brittiska nyvalet utlystes var Labourpartiet totalt uträknat.

Partiet hade länge misslyckats på de nyckelområden partiforskningen lyfter fram: dess ideologiska framtoning pendlade mellan att härbärgera inbördes motstridiga element och att vara intetsägande vag.

Ideologiska kärnvärden hade tunnats ut, omformulerats eller skjutits i bakgrunden. Vidare framstod partiledaren, Jeremy Corbyn, å ena sidan ofta som en kontroversiell aktivist utan förmåga att bygga nödvändiga majoriteter varken inom eller utanför sitt eget parti.

Men, han var å andra sidan också ofta otydlig i centrala dagsfrågor högt på agendan, som till exempel Brexit eller utrikespolitik.

Partiet var också på gränsen att slitas sönder av interna spänningar mellan olika grupperingar inte minst mellan parlamentsledamöter och en växande skara nya partimedlemmar.

Slutligen hade partiet under en längre tid helt tappat greppet om sina kärnväljare.

Om opinionsundersökningarna är tillnärmelsevis korrekta så har det till synes omöjliga skett.

Även om det förefaller mindre troligt att Labour vinner valet ser valresultatet ut att bli en rejäl framgång räknat i röstandel (det brittiska valsystemet gör det vanskligt att översätta röstandel till mandatandel) jämfört med valen 2010 och 2015.

Labourpartiets ideologiska, ledarskaps- och interna problem skall inte underskattas. Huruvida partiets policies är realistiska får andra bedöma.

På fredag kanske allt är tillbaka vid ruta ett, men åtminstone kortsiktigt har de interna knivarna i ryggen lagts åt sidan.

Nyckeln till opinionsförändringen bör sökas i att nyvalet gav partiledningen möjlighet att samla partiet kring ett valmanifest, som till skillnad från en rad tidigare Labourmanifest har vänt tillbaka till ideologiska kärnvärden en bit till vänster om mitten.

Åtminstone för socialdemokratiska partier pekar forskning på att förändring åt mitten i det långa loppet har lett till att kärnväljare desillusioneras och går till andra partier eller soffan (se till exempel Karreth med flera, 'Catchall or Catch and Release?', Comparative Political Studies, volym 46/nr 7, 2013).

Samtidigt kan svagt partiidentifierade mittenväljare hastigt lämna partiet. I någon mån tycks Labour ha tagit till sig forskningsrönen.

Under kampanjen har partiet även lyckats få fokus just på sina prioriterade områden på ett sätt som exponerat Toryregeringen för oklarheter kring typiska Labourområden som patientavgifter för äldrevård och skatter, men även kring terrorbekämpning.

När Brexitomröstningen väl var över blev dessutom Labourpartiets tidigare oklara hållning inte längre samma belastning och över huvud taget mindre viktig som politisk stridsfråga.

I stället har Labour kunnat föra debatten till klassiska områden som solidaritet, rättvisa och jämlikhet med ett valmanifest som kunde ge viss konkret stadga åt dessa för partiet viktiga visionära begrepp.

Snart vet vi om den nygamla strategin verkligen fungerade: ideologisk tydlighet, väl koordinerad kampanj med fokus och politisering på de egna viktiga frågorna.

I så fall har många syskonpartier med sviktande väljarstöd, inklusive svenska SAP, något att fundera på.

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.