Säkert har misstag begåtts av både Anna Kinberg Batra och den moderata partiledningen men det är säreget vilken kraft de kritiska rösterna lägger på personfrågan när partiets problem så uppenbart har sin grund i motsättningar kring ideologisk färdriktning.

Utan att göra sin ideologiska hemläxa kommer Moderaternas problem att fortsätta oavsett partiledare.

De ideologiska spänningarna avspeglas dessutom i ett antal strategiska dilemman partiledningen – och i sista hand partiledaren – ställs inför.

Valförluster skakar nästan alltid om i partier men 2014 års valkatastrof innebar för Moderaterna inte bara förlorade mandat med negativa konsekvenser för partistöd som gick ut över partiets organisation.

Partiet tappade regeringsmakten, statsministerposten och drömmen om att bli det nya regeringsbärande partiet.

Frustrationen som vällde fram släppte fram ideologiska motsättningar som hållits tillbaka under Reinfeldterans valvinnande elixir.

Nu släppte fördämningarna – kritiken mot migrationsuppgörelser med Miljöpartiet, mot den fortsatta försvarsnedrustningen och mot bristande fokus på polis, brott och straff mobiliserade nationellt konservativa idéer med udden mot den betydligt mer liberala framtoning som kännetecknade Reinfeldtåren.

Plötsligt kom den övergripande konflikten mellan en bred liberalism och en bred konservativnationalism i svensk politik att skära rakt genom Moderaterna, vilket också lett till att relationen till Sverigedemokraterna blivit central.

Vissa av de konservativt nationella tankarna ligger inte så långt borta från de frågor SD driver.

Lockelsen inom en del av den moderata rörelsen att via något slags acceptans av SD skapa ett stort högerblock mot de rödgröna är i ett sånt perspektiv förståelig.

Lika förståeligt är att de som attraherades av Reinfeldttidens mer liberala grundsyn förfäras av alla närmanden till det öppet anti-liberala SD.

Att få dessa två grupper att samsas om policyförslag, om strategiska vägval som har med regeringsalternativ och med förhållandet till Alliansen att göra ter sig på kort sikt nästan omöjligt – men samtidigt nödvändigt.

En partiledares främsta uppgift utöver att kommunicera ut sitt partis politik är att se till att partiet är internt enigt.

Anna Kinberg Batras vaga öppning till något slags samverkan eller samtal med SD har kritiserats. Beskedet var – och är – oklart.

De som vill öppna mot SD får inte tillräckligt och de som vill stänga helt blir besvikna, men givet två helt motstridiga uppfattningar inom partiet om lämplig relation till SD var det kanske det enda möjliga.

En entydig linje – antingen en permanent stängd dörr eller en mer tydligt öppnad dörr till samarbete – kunde ha riskerat ännu större konvulsioner än dem vi nu sett.

Samtidigt måste partiledare ibland peka med hela handen och kanske till och med sätta sin position på spel – vilket i sig kan orsaka starka interna spänningar.

Oavsett om Anna Kinberg Batra blir kvar eller någon annan tar över måste Moderaterna göra sin hemläxa. Vad för slags parti vill man vara?

Är det svensk politiks självklara socialliberala alternativ med en del konservativa inslag som skall gå till val 2018 eller är det en mer konservativ-nationell rörelse?

Beroende på hur man landar kommer utöver de potentiella interna striderna ofelbart relationen till såväl det nationellt konservativa SD som de liberala C och L att ställas på sin spets.

Dessa grundläggande förhållanden ändras knappast av ett partiledarbyte. Arbetet med det ideologiska vägvalet borde stå i fokus.

Den processen kan bli uppslitande, men är nödvändig för att ta sig ur partiets nuvarande återvändsgränd oavsett partiledare.