Jag heter Jonas och bor i Basel. Jag är pappa till två döttrar. Och idag är det fars dag. Min och alla andra pappors dag. 

För ett år sedan flyttade vi från vårt trygga förortsliv till Schweiz dit min fru rekryterades under sin mammaledighet. Efter moget övervägande sade jag upp mej från mitt jobb som marknadsanalytiker och största dottern fick byta sin vardag till en internationell tvåspråkig skola i Basel.

Efter att ha varit hemma med vår minsta dotter hela våren är jag nu hemma tre dagar i veckan eftersom hon börjat så smått i förskolan.

När vår första dotter var liten delade vi lika på föräldradagarna mellan hennes födsel och att hon började i förskolan. Inte nitiskt eller exakt lika, men ungefär lika. Jag tror jag fick ett par veckor mindre.

Men under de ledighetstillfällen som sedan återstod under hennes uppväxt i samband med lov och klämdagar tog jag igen det och i slutänden hade jag tagit ett par veckor fler än min fru.

Jag älskade de månaderna vi hade tillsammans, från första veckan då hon började krypa till sista veckan då inskolning på förskolan började.

När mina yngre manliga vänner skall bli pappor ser jag till att gratulera och sedan vara tydlig med att de skall se till att ta en rejäl pappaledighet.

Heltid i en längre sammanhållen period när hans partner inte är hemma. Nog med tid för att låta relationen med barnet få tid att gro och att växa. Och nog för att skaffa egna rutiner baserade på egna erfarenheter och inte bara göra som hans partner säger.

I min värld är inget av detta kontroversiellt. Bara undantagsvis avviker våra åsikter och vårt tillvägagångssätt från hur de flesta i vår omgivning tänker sej sin föräldraledighet, i teorin. Men i praktiken blir det inte sällan annorlunda.

När bebisen är nedkommen och den stora livsförändringen skett vaggas man in i ett nytt liv, en ny vardag. Enligt mina ringa observationer från min omvärld är det sedan svårare än man trott att ändra livet igen.

Tycks som förändringsoviljan slår till och i någon typ av samförstånd är mamman hemma längre än planerat och pappan får kortare tid än planerat med barnen.

Man kan konstatera att Schweiz är ett väsentligt mer konservativt land än Sverige.

Inte minst när det gäller jämställdhet och familjepolitik. Till exempel så stänger offentliga schweiziska skolor över lunch så att ”någon” varje dag behöver laga mat till barnen i hemmet. 

När jag och dottern på 1,5 år är ute och rör på oss så inser man hur udda vi är här. Det är blickar, kommentarer som ”Var är mamman?” och jag är oftast ensam pappa på lekplatser, i öppna förskolan och språkkursen jag går som erbjuds oss medföljande. 

Det är när man ser dessa kontraster som man inser hur priviligierade vi är i Sverige. 

Föräldraledigheten som erbjuds mammor och pappor är fantastisk. Och just därför är det bedrövligt hur få män det är som utnyttjar sin möjlighet till en tidig och bra relation till sina barn. För det är ju i unga år den grundläggs. 

Jag skulle önska att Sverige slapp lagstifta om detta. Jag tycker det är viktigare med eget ansvar än med fler regler. Idag är det fars dag. Och idag firar vi alla pappor som tar ut en rejäl andel av föräldraledigheten.

Jag gör det inte för feminismen, inte baserat på någon ekonomisk uträkning och inte för statistiken. Jag gör det för mig, jag gör det för mina barn och jag gör det för vår relation.